Dags för Europa att växa upp

Irankrisen blottar åter Europas kraftlöshet och beroende av den amerikanska utrikespolitikens nycker.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

De senaste dagarnas dramatik i Mellanöstern har kanske ännu inte nått sin kulmen. Men vi kan alltid hoppas. Bakgrunden är det så kallade Iranavtalet från 2015, då regimen i Teheran förband sig att inte skaffa kärnvapen i utbyte mot att de ekonomiska sanktioner som länge drabbat landet lyftes bort. Bland undertecknarna fanns förutom Iran; USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Kina.

Enligt kritikerna i USA och Israel gav avtalet den iranska regimen orimligt stora fördelar. Därför sa Donald Trump upp avtalet, som förhandlades fram under Barack Obamas presidentskap. USA återinförde även stränga sanktioner mot Iran.

Iran är en nyckelspelare i regionen och befinner sig i konflikt med USA och dess allierade på en mängd fronter. Landet sponsrar också terrororganisationer och islamister. Även om Iran som land nog har bättre förutsättningar än många andra, så utgör den nuvarande regimen, som även utövar ett brutalt förtryck på hemmaplan, en olycka för landet.

ANNONS

Under hösten har regimen genomfört olika attentat riktade mot amerikanska intressen, med hjälp av sina bundsförvanter i regionen. Syftet var att tvinga USA till förhandlingsbordet – väl medvetna om att president Trump velat minska på USA:s globala engagemang.

Den allvarliga upptrappningen den senaste veckan – där USA dödade en iransk toppmilitär och Iran svarat med missilangrepp – var en missräkning för den strategin. Nu håller världen andan för att det ska stanna vid detta. Något gott kan knappast komma av en eskalering. Erfarenheten talar emot att försöka avsätta diktatoriska regimer genom en stormaktsintervention. Stora delar av det iranska folket må ogilla regimen, men de är heller inga anhängare av USA:s politik.

Kritiken mot USA:s agerande har även hörts i Europa. Men vad den här konflikten, ännu en gång, visat är EU:s tandlöshet. De europeiska ledarna har uppmanat till ”återhållsamhet”, de har länge försökt upprätthålla Iranavtalet trots Trump-administrationens motstånd. EU vill ha stabilitet i sitt närområde, kunna investera och inte riskera nya flyktingvågor eller terrorkällor.

Men så länge EU saknar egna militära muskler kan Europa bara producera vackra uttalanden. När det väl gäller är det svårt att bedriva diplomati utan att kunna backa upp den med vapenmakt. Att EU:s militära svaghet är en destabiliserande faktor blir extra tydligt när USA inte vill agera världspolis, som i fallet Syrien.

ANNONS

Det har gått 75 år sedan andra världskriget tog slut, 30 år sedan kalla kriget avslutades. Ändå fortsätter de europeiska staterna att utgå från att USA ska ”göra jobbet” och upprätthålla ordningen. De historiska orsakerna är uppenbara. Men det är inte alls uppenbart varför enbart amerikanarna ska behöva ta ansvar för att upprätthålla västvärldens intressen och värderingar.

De flesta EU-länder är redan samordnade militärt genom NATO. Det går att bygga vidare på ett europeiskt försvarssamarbete utifrån det. EU-länderna är tillsammans rikare än USA och skulle ha råd med en militär kapacitet i paritet med den amerikanska.

Inte för att vi ska kapa banden med USA. Tvärtom. Men i längden är det bara ett jämlikt förhållande mellan västvärldens två stora befolkningscentra som kan upprätthålla den transatlantiska länken. Ett Europa som tvingas koppla sina uttalanden till handling blir dessutom ett mer politiskt vuxet Europa.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS