Rysslands BNP är inte mycket större än Spaniens. Det gör Ryssland till något av en ekonomisk dvärg givet sin storlek. På pappret det vill säga. Inflationskrisen har påmint oss om att ekonomi är något mer än nationalekonomiska abstraktioner. När priset på rysk gas mångdubblas så får det andra – och allvarligare – konsekvenser än om solsemestern fördyras. Varor och tjänster är bara utbytbara i teorin.
Rika länder som Sverige och Tyskland har en BNP som i hög grad består av kvalificerade tjänster. Det är själva uttrycket för att vi är rika. Vi importerar de enkla råvarorna och förädlar dem. Det "enkla" är dock inte detsamma som det oviktiga. När tillförseln av exempelvis naturgas hotas så stiger bränslepriserna rekordsnabbt – för många kunder är beredda att betala mycket mer än de gjort tidigare för energi. Rysk naturgas används för att värma upp bostäder, men den används även i den strategiskt viktiga tyska kemiska industrin.
En sådan kemisk process är tillverkning av konstgödsel. Konstgödsel kan framställas av kväve (vilket kräver naturgas för att utvinnas effektivt), fosfat och kalium. Det är ingen avancerad produkt. Det är ett skäl till att Ryssland och Belarus varit stora exportörer av den - liksom ett relativt fattigt land som Marocko. Men det är en strategiskt viktig produkt.
Priset på konstgödsel rusar nu i höjden, dels på grund av gaspriset, dels på grund av sanktionerna mot Ryssland och Belarus. Det blir dyrt att tillverka konstgödsel från redan dyr naturgas på en osäker marknad. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg (26/8) hotas två tredjedelar av konstgödseltillverkningen i EU att slås ut på grund av de höga gaspriserna. I förlängningen skulle det skapa livsmedelsbrist.
Uppgiften bör främst tas som en signal på att något måste göras – politiskt – för att säkra tillgången på konstgödsel. Vad det handlar om är att Europa indirekt befinner sig i ett krig och därmed måste införa vissa krigsregleringar i ekonomin. Strategiskt viktiga produkter måste kanaliseras till sådan verksamhet som rör grundförsörjningen.
För brist betyder något annat på ”ekonomiska” än i den fysiska verkligheten. Det kommer gå att tillverka konstgödsel trots kriget men det måste till ekonomiska garantier för att det ska bli gjort. För Europas del lär det ordna sig. Gasen räcker till gödseltillverkning. Det kommer bli värre för utvecklingsländerna, som ofta saknar marginaler att göra sådana prioriteringar.
I fredstid är arbetsdelning och marknad – två sidor av samma mynt – överlägsna fördelningsmekanismer. Men om de senaste åren lärt oss något så är det dels att vi måste ha beredskap för plötsliga störningar, dels att den säkerhetspolitiska dimensionen inte går att tänka bort från ekonomin.
Sverige ligger faktiskt av en händelse i startgroparna för att dra i gång egen konstgödseltillverkning. Stora fabriker planeras i anslutning till Northvolts batterifabrik i Skellefteå – där tanken är att göra miljövänligt konstgödsel av salter som annars blivit avfall i batteritillverkningen. LKAB planerar även för fosforutvinning från gruvavfall.
Det är bra. Men vår säkerhet kan inte reduceras till en bieffekt av miljöåtgärder. Sveriges självförsörjningsstrategi behöver ses över i grunden. Den nya regeringen har här en viktig uppgift. För som LRF påpekat (DI 12/7) hade vi kunnat vara mycket mindre sårbara om inte en fyrkantig miljölagstiftning tillåtits lägga hinder i vägen – dessutom på ett ofta direkt kontraproduktivt sätt för miljön.
Konstgödsel kan verka vara skitfråga för den som ser ekonomi som en abstraktion, livsmedel som en vara vilken som helst och miljövård som ett ideal snarare än ett praktiskt problem. Men det är hög tid att se bortom de rena teoriernas värld och börja skita ned händerna igen.
