Hur kan man vara emot att kommunen får en ny skola ? Den frågan ställer sig kommunstyrelsens ordförande i Härryda, Per Vorberg (M). Tillsammans med övriga allianspartier verkar han för att Internationella engelska skolan (IES) ska kunna bygga en ny och modern skola i kommunen med plats för 750 elever.
Det är ett projekt som har stött på oväntat motstånd, inte bara från oppositionen i kommunen utan även från framtida grannar till skolan och föräldrar till barn i den kommunala grannskolan.
Men att bygga en ny skola borde väl inte vara något att motarbeta. Och vem kan ha något emot att eleverna får tillgång till nya och fräscha lokaler? Det som händer i Härryda just nu är ytterligare ett exempel på de allvarliga problem som uppstår när marknadsvillkor hamnar på kant med offentlighetens ansvar gentemot medborgarna.
För två år sedan beslutade kommunstyrelsen att förvaltningen skulle ta fram en avsiktsförklaring mellan kommunen och IES som skulle innebära att man undersöker möjligheter för skolan att etablera sig i kommunen. Därefter löpte utredningsarbetet på. Ett år senare tog man nästa steg och beviljade ansökan om planbesked. En detaljplan skulle upprättas inför bygget.
Men sedan upptäckte kommunförvaltningen att det inte finns något behov av ytterligare skolplatser i kommunen. De kom fram till att antalet elever i åldersgruppen 6-15 skulle minska med 95 barn framgent. Med etableringen av IES skulle det innebära 730 tomma skolplatser i Mölnlycke. Det är ett överskott på över 1000 skolplatser i hela Härryda kommun.
Platsen där skolan ska etableras är dessutom på många sätt också problematisk. Kommunikationerna är dåliga och platsen befinner sig mitt i ett villaområde från 1970-talet med mest småvägar. Granne till nya IES skulle bli Furuhällsskolan, vars elever nyttjar den grusplan och det grönområde där bygget just nu planeras. Frågan är nu ute på samråd och slutgiltigt beslut fattas den 15 december.
Föräldrar till elever på Furuhällskolan berättade i en intervju med GP för två år sedan att de inte var emot friskolor av princip men att de invände mot att det byggs en skola där det redan finns en. "Varför inte bygga skolor där de behövs?" undrade de (GP 11/12 2019).
Frågan är välmotiverad. Det enkla svaret är att det inte finns något som hindrar friskolor från att etableras på platser där det inte föreligger något behov av fler skolor. Medan kommuner där det finns ett stort behov av platser helt kan rundas av friskoleföretagen.
Friskoleföretagens intresse är inte nödvändigtvis detsamma som kommunernas. Härryda är på många sätt perfekt för en friskoleetablering. Hög medelinkomst i en kommun utan sociala problem. Det är en självklar etableringsplats för IES. Men det är inte lika självklart för kommunens elever.
En sådan ordning har fullt stöd i våra lagar. Behovet styr inte tillgången. Så länge en skola lever upp till de grundläggande kraven kan den etableras i vilken kommun som helst, oavsett vilket behov av skolplatser kommunen har. Och medborgarnas gemensamma medel ska betalas ut till en sådan skola oavsett om det på sikt utarmar den kommunala skolan eller om det ställer till det för befintliga elever.
Likabehandlingsprincipen som styr finansieringen av skolorna gör gällande att ingen skola som uppbär skolpeng får särbehandlas av kommunen. En överetablering av friskolor kan därför innebära att pengar åderlåts från en befintlig verksamhet för att finansiera friskolan. Det finns en möjlighet för Skolinspektionen att säga nej till en skoletablering om myndigheten bedömer att det inte finns elevunderlag. Men som är fallet med Härryda går det, trots otillräckligt underlag, ändå att fortsätta med etableringen.
Vad skulle då ske om kommunen får ont om pengar på grund av IES etablering i kommunen, vilket alltså är högst troligt då det kommer finnas för många platser? "Då gör vi oss av med lokaler", förklarade moderaten Per Vorberg för GP. I praktiken innebär det nedläggning av en befintlig skola (15/ 9).
Den märkliga situation som uppstått i Härryda är vad man skulle kalla för liberaliseringsparadoxen. Denna paradox kan förklaras på följande vis: När en marknad skapas med bibehållen offentlig finansiering uppstår ibland den märkliga situationen att mängden regler och kontrollmekanismer inte alls minskar utan tvärtom ökar.
Det uppstår ett helt nytt behov av politisk kontroll. Just nu befinner vi oss i det stadiet att ett system som främst motiverades med valfrihet och innovationer inom pedagogik missbrukas på ett sätt som inte var avsikten. Under tiden står kommunernas politiker egentligen handfallna. Om de inte, vilket är fallet med Per Vorberg, entusiastiskt och utan eftertanke välkomnar etableringen.
Många friskoleförespråkare talar sig varma för fri etableringsrätt, en mångfald av aktörer och nya idéer inom skolverksamheterna. Och ibland hör man även argument om att friskolorna öppnar upp för nya innovationer och progressiv pedagogik. Det är sannerligen vad moderaten Per Vorberg ser när han tänker på etableringen av IES i Härryda.
Men vad allt fler ser är missbruk av offentliga pengar, undermåliga verksamheter eller en bisarr konkurrenssituation som riskerar att drabba andra befintliga skolor. Samt politiker som i många fall helt saknar verktyg eller lagstöd för att göra något åt saken.
Incitamenten för friskolekoncernerna är förstås att så många barn som möjligt söker sig till friskolan. Det finns inget skäl att fästa sig vid vilka problem detta kan utgöra för befintliga skolor. IES agerar som en vinstdrivande verksamhet ska göra, med ägarnas intresse i främsta rummet.
Men politiker som stöter på problem med detta är på många sätt bakbundna. Trots att de ska se till helhetsperspektivet och finansieringen av skolan kan de inte särbehandla en befintlig kommunal skola framför en nyetablerad privat. De måste fördela ändliga resurser på ett sådant sätt att alla får lika mycket.
Etableringsrätten och likabehandlingsprincipen är tänkta att skapa rättvisa och jämlika förutsättningar på "skolmarknaden". Men i praktiken leder de till att det i vissa fall sker katastrofala etableringar vars skadeverkningar kan bli kännbara för eleverna som blir kvar på underfinansierade skolor. Och i de fall skolor går i konkurs måste kommunen snabbt ordna fram nya platser.
Ett annat exempel på liberaliseringsparadoxen är den göteborgska Römosseskolan. Skandalerna kring skolan är många. Man har bedrivit könsuppdelad undervisning i många år, haft obligatoriska bönestunder. Skolledningen har delvis bestått av islamister. Styrelseordföranden i föreningen Framstegsskolan som driver Römosseskolan är dessutom styrelseledamot i friskolebolaget English School Scandinavia AB som efter vanskötsel blev tvungen att lägga ned en grundskola i Rågsved.
Ekobrottsmyndigheten har utrett brott och misstankar finns om att skolpengen hamnat i utlandet. Göteborgs stad var först lamslagen inför utvecklingen. När man nu försöker stoppa skolverksamheten och upphöra med betalningarna går det segt. Skolan har en lagstadgad rätt att få utbetalningar av kommunen.
IES har inte mycket gemensamt med Römosseskolan. Det är helt olika aktörer bakom skolorna och problemen som de synliggör i vårt skolsystem är av två vitt skilda slag. Men båda skolorna fäster båda, på sitt sätt, uppmärksamhet vid problemet med en ogenomtänkt liberalisering. Och behovet av någon sorts återreglering av systemet.
Etableringsrätten och likabehandlingsprincipen syftade till att skapa en jämlik och välfungerande marknad för skoletableringar. Men bakom denna nya marknad med dess vidsträckta valfrihet döljer sig en baksida.
Det som skulle bli den stora liberala frihetsreformen för Sveriges elever kräver nu en stor dos politisk eftertanke och korrigering. Att avskaffa friskolorna är det få som efterfrågar. Men samtidigt är det inte hållbart att gemensamma medel finansierar verksamheter som står i direkt motsats med kommunernas ansvar att erbjuda en god skola för alla elever.
