Inför Moderaternas pågående ”Sverigemöte” i Karlstad kräver ungdomsförbundet och dess ordförande Benjamin Dousa att budgeten för SVT och SR borde halveras för att skapa ett ”smalare men vassare” Public Service. Man kan diskutera om nedskärningen ska vara så drastisk. Men i sak har MUF en poäng.
Public Service fyller en viktig funktion i det svenska samhället. Genom sin resursstarka, och i regel professionella, nyhetsrapportering sporrar man även privata nyhetsmedier att hålla en hög nivå. Privata medier drar indirekt nytta av Public Service rapportering, och vice versa. Mediesituationen i USA, med ett mycket svagt Public Service, är inte något föredöme. Den amerikanska mediemarknaden präglas av stark polarisering där mediekonsumtionen i hög grad styrs av politiska preferenser, vilket oundvikligen även påverkar medierna. I ett litet språkområde som Sverige skulle denna effekt snarast bli ännu större om Public Service inte fanns.
Hur går detta ihop med att det skulle vara en bra idé att dra ned på SR:s och – framförallt – SVT:s budget? Förklaringen är att kvalitetsprogram och samhällsbevakning i regel är billigare att publicera än de stora familjeunderhållningsprogrammen och sportbevakningen. SVT och SR borde helt enkelt renodla sin verksamhet till det man är bäst på. Det håller inte att hänvisa till att de breda programmen är de som är mest populära. Dessa program skulle bära sig själva även på en kommersiell marknad. Det finns inget egenvärde i att de tvångsfinansieras.
När SVT nu inte längre betalas via licensavgifter utan via skattemedel har bolaget en chans att frångå sin fixering vid tittarsiffror. Idén att man skulle kunna locka över tittare från underhållningsprogram till mer seriösa program håller knappast i en tid där mediekonsumtionen blir allt mer digital och individuell. SVT och SR bör nischa sig. Givetvis ska man inte enbart ägna sig åt program för ”eliten”. Nyhets- och samhällsbevakning som alla kan ta till sig bör fortsatt vara ett kärnuppdrag för Public Service. Men det hindrar inte att man också kan, och ska, sända mer svårtillgängliga program, liksom program för barn, äldre och minoriteter.
De breda folkkära programmen kommer inte försvinna för att de produceras av privata aktörer. De kvalificerade och nischade programmen kan å sin sida snarast bli bättre om Public Service fokuserar helt på dem.
Så kallad linjär-TV avtar i betydelse. Det märks inte minst i att ungas TV-tittande minskar. Det är mycket möjligt att vi alla om någon generation finner det helt självklart att alltid välja själva vad vi ska se på. I en sådan miljö finns inga starka argument för ett sammanhållet utbud. Att SVT ser ut som det gör idag beror mest på historiska tillfälligheter. Sveriges Radio är redan idag mer nischad med olika profilkanaler, där det kanske framförallt är P3:s existensberättigande som statlig kanal som kan ifrågasättas.
Men varför ändra på ett vinnande koncept, kanske någon invänder? Förtroendet är ju högt för både SVT och SR? Svaret är dels att det är principiellt tveksamt att skattefinansiera underhållning och livsstilsprogram. Dels att sådana program indirekt påverkar och formar människor i väldigt stor utsträckning utan att det görs explicit på samma sätt som i den rena nyhetsbevakningen eller i debattprogram. För 20 år sedan var det relevant att hävda att även de kommersiella aktörerna bidrog till likriktning av utbudet – oligopol skapar sällan riktig mångfald – men i och med Internets framväxt finns ett enormt varierat utbud att tillgå.
Public Service underhållningsprogram bidrar idag inte till mångfald utan till likriktning. De påverkar indirekt våra värderingar och ideal. Vi är snarast mer lättpåverkade när vi inte är medvetna om påverkansaspekten. Så kallad ”bättre underhållning” eller infotainment är inte mycket bättre. Det är fortfarande underhållning, och bidrar knappast till reflektion och kritiskt tänkande. En del tänkare menar att de bidrar till motsatsen genom att sudda ut gränserna mellan det seriösa och det mindre seriösa. Att programmen skapar en ”falsk upplysningskänsla” eller idé om engagemang.
Givetvis ska människor kunna se på underhållning, sport och tävlingsprogram om de vill. Men det är inte alls givet att det ska bekostas via skattsedeln, det vill säga av andra som inte vill se programmen. Nöjeskonsumtion tillhör inte det ”gemensamma bästa”. De kan inte heller försvaras med rättvise- eller solidaritetsargument. Vill vi roa oss kan vi betala det själva. Skattepengar ska gå till väsentligheter.
