Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Josefin Utas: Dags att börja respektera skattebetalarnas pengar

I debatten om skatter verkar det ibland som att skatt är ett självändamål.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige är ett fritt land, med möjligheter för människor att leva sina liv som de vill. Så sägs det i alla fall. Men en sak är det långt ifrån fritt att hantera: sina egna pengar. Snarare är friheten att välja vad de egna pengarna ska gå till hårt inskränkt.

Under hela 1900-talet ökade skattetrycket, kvoten mellan landets totala skatteintäkter jämfört med BNP. En normalinkomsttagare avtvingas idag mer än varannan intjänad krona, när alla olika skatter läggs ihop. Trots detta lyfts nu röster i den offentliga debatten om att höja skatterna ytterligare och införa nya, ja även återinföra sådana som tidigare tagits bort, såsom gåvoskatten och den taxeringsvärdesstyrda fastighetsskatten.

I diskussioner, på debattsidor och på seminarier läggs förslag om att arrangera systemen och skatterna för att pressa ur människor ännu mer pengar, utan att de protesterar. För det är så det fungerar psykologiskt.

Så länge människor inte ser eller påminns om hur mycket pengar de blir av med, så håller de sig hyfsat lugna. På grund av detta göms skatter undan, exempelvis arbetsgivaravgiften som våra arbetsgivare betalar för sina anställda. Den ser vi aldrig röken av då den inte står på lönebeskedet.

De här skattediskussionerna är obehagliga att ta del av, för det verkar ha försvunnit ur många debattörers medvetande att de talar om andras pengar. Skatterna diskuteras som om det handlade om det bästa sättet att gräva sten ur ett stenbrott, när det egentligen handlar om hur de ska ta frukten av människors arbete och strävan.

Det handlar inte längre om att ta in skatt för att lösa gemensamma angelägenheter. Problemet att lösa är att få in skatten. Vad som händer sedan är irrelevant.

I dag knakar det på en mängd samhällsområden som rör det allra mest grundläggande i samhället. Stora frågetecken finns när det gäller elförsörjningen, fungerande vatten och avlopp – gamla sådana måste bytas ut, skolans kvalitet och att polis eller ambulans faktiskt kommer när man är i nöd. Detta borde mana till eftertanke: Hur hanteras de enorma summor, över 2000 miljarder kronor per år, vi alla redan bidrar med i skatt?

I Sverige finns en hög acceptans för skatter som går till att lösa sådana problem som är svåra för människor att hantera ensamma, som omfördelar medel genom livet eller till utsatta. Det är något att värna om.

Men om system är dysfunktionella, så duger det inte att bara pumpa in mer pengar i dem för att de ska fungera väl igen. Om de folkvalda har tappat respekten för alla oss som betalar in pengarna som de hanterar, kommer inte ännu mer pengar att förfoga över få dem att ändra attityd. Det måste till något annat.

Skatteuttag får aldrig bli ett självändamål. Uttaget av skatt innebär minskad frihet för enskilda och ökad makt till politiska representanter och tjänstemän på myndigheter. Om dessa inte lyckas förvalta skattepengarna på ett bättre sätt än vad de enskilda individerna själva klarar, finns ingen anledning att lämna bort pengarna.