Nyligen talade jag med en bekant vars tonåring rånats av ett ungdomsgäng. Jag frågade hur sonen hade påverkats. ”Han har typ blivit rasist. Vi försöker prata om det, påminna om att inte alla ungdomar som ser ut som rånarna är kriminella, vilket han ju rationellt förstår.”
Av preliminär statistik från Brå framgår att antalet anmälda rån mot barn under 18 år ökade med 31 procent i fjol. Bara i Stockholms län begicks i snitt tre ungdomsrån varje dag. Hur många av dessa som begåtts av ungdomar med utrikes bakgrund är okänt. Den senaste Brå-rapporten som granskade brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet är 15 år gammal (2005:17). Av den framgick att utrikesfödda var överrepresenterade över misstänkta gärningsmän ifråga om grova brott som dödligt våld, våldtäkt och rån. Föga tyder, enligt Brå, på att den överrepresentationen skulle ha minskat (Expressen 25/2 2017).
Liknande tendenser fanns i en studie över ungdomsrånen i Malmö av vilken det framgick att 69 procent av de misstänkta gärningsmännen var födda i utlandet, 21 procent var födda i Sverige av minst en utlandsfödd förälder, och tio procent var födda i Sverige av två svenskfödda föräldrar. Av offren var 71 procent födda i Sverige av två svenskfödda föräldrar (Brå, 2000:6). Det är uppenbart att behovet av en ny kartläggning är stort, inte minst för att förstå vilka motiv som ligger bakom brotten.
Intervjustudien ”Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott” (Lunds universitet, 2005) av Petra Åkesson kan emellertid ge en fingervisning: ”När vi är ute på stan och rånar, så krigar vi, vi krigar mot svenskarna!”, ”Makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter”, ”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man lyckats, det känns helt enkelt bra”, ”svenskarna gör ingenting och de ger oss bara sakerna, de är så mesiga”.
Den stora majoriteten av alla ungdomar med utländsk bakgrund varken rånar eller ägnar sig åt annan kriminalitet. Den stora massan är skötsam. Problemet är att påfallande många av de som ändå ägnar sig åt den här sortens kriminalitet har utrikes bakgrund. Deras agerande drabbar inte bara de oskyldiga ungdomar, av alla ursprung, som rånas på sin egendom och trygghet, utan också alla de ungdomar med utrikes påbrå som anstränger sig, är laglydiga och gör rätt för sig.
Det är dessa unga människor som riskerar att misstänkliggöras på basis av sitt ursprung och utseende, de som riskerar att utsättas för kollektiv bestraffning. Hur påverkas de av att deras svenskfödda grannar och klasskamrater rånas av människor med samma bakgrund som de själva?
Om det är något som kommer att förändra det toleranta Sverige i grunden så är det förekomsten av konflikter av etnisk karaktär. När avståndet mellan människor växer påverkas tilliten och i förlängningen solidariteten, själva fundamentet för den svenska välfärdskonstruktionen. I ett sådant samhälle cementeras segregationen, ty vem vill leva nära den som föraktar en? Vad gör det med våra fördomar? Vad finns bortom avhumaniseringen av den andre? Hur röstar den som känner sig sviken av samhället?
