Det lutar åt maktskifte i september. Flera opinionsmätningar pekar på att det blir ett jämnt val, men att högerblocket har ett litet övertag.
De rödgröna har inte imponerat. Veckans partiledardebatter har om något visat att partierna är oense i en rad viktiga frågor, från hur välfärden ska organiseras till hur brottsligheten ska bekämpas.
Det tycks dock gå riktigt bra för Vänsterpartiet i opinionen. I SVT/Novus senaste augustimätning ligger V strax under tio procent. Förtroendemätningarna för Nooshi Dadgostar visar även att partiledaren ligger stabilt på 29 procent.
Medan Centerpartiets och Miljöpartiets företrädare varit upptagna med att locka till sig de urbana storstadsväljarna med markeringar mot Sverigedemokraterna och avståndstaganden från högerns ”hårda tag” har Nooshi Dadgostar riktat in sig på att locka över arbetarväljare.
Hon har åkt på industriturné i Sverige, besökt viktiga basindustrier som LKAB och tycks vara mer intresserad av att prata om frågor som verkligen berör väljare utanför de välbärgade innerstäderna. Det är också därför hon är den röst i det rödgröna lägret som mest driver på att något måste göras åt de höga elpriserna som slår hårt mot svenska hushåll och företag.
Genom Nooshi Dadgostar känns Vänsterpartiet mer sakliga och konstruktiva, konstigt nog. Partiet ägnar sig nämligen fortfarande åt klassisk vänsterpopulism där pensioner ska höjas och förskola bli gratis för låginkomsttagare. Allt detta ska givetvis pröjsas av de ”rika” med stora skattehöjningar. Men jämfört med alternativen i det rödgröna lägret framstår V som ett betydligt sakligare alternativ än säg Centerpartiet vars främsta företrädare är mer intresserade av att stoppa vissa partier från inflytande och att dygdhetssignalera till progressiva väljare i innerstaden med klyschor om att ”stå upp” för diverse värderingar.
Och kanske är det just nyckeln till Vänsterpartiets framgångar i opinionen. De förlitar sig inte längre på enbart storstadsakademiker som har råd att lägga tonvikten på värderingsfrågor. För fem-tio år sedan var det annars just frågor som antirasism och feminism som utmärkte V. Men när Dadgostar tar repliker på Jimmie Åkessons (SD) anföranden i valrörelsens partiledardebatter handlar det mer om att punktera SD:s påståenden om att partiet är en garant för den svenska välfärden, snarare än att tala om dess rötter eller vilka eventuella ”ismer” det går att klistra på partiet. Annat lät det ju bland annat på Jonas Sjöstedts tid.
Samtidigt tycks Dadgostar vara betydligt mer mogen i sin roll som partiledare, jämfört med tidigare företrädare. Med siktet inställt på en plats i nästa rödgröna regering har hon nämligen korrigerat eller låtit backa från V-linjer som skulle göra en plats i regeringen omöjlig. I SR:s partiledarutfrågning tog hon bland annat avstånd från sina partikollegers manifestation för terrororganisationen PKK tidigare i somras, och hon lät inte alls lika konfrontativ som andra V-företrädare vad gäller motståndet mot medlemskap i försvarsalliansen Nato.
Till skillnad från Centerledaren Annie Lööf är Dadgostar också medveten om att en ny rödgrön regering förutsätter att partier som C och V kan förhandla fram en gemensam politik. Det går nämligen inte att blunda för de parlamentariska realiteterna och hur väljarna röstat.
I ett rödgrönt block som inte är lika samordnat som högerblocket har Vänsterpartiet ändå seglat upp som de rödgrönas starkaste kort.
