Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Mathias Bred: Dödstalen i en pandemi beror på politiska beslut

De faktiska skillnaderna mellan länder i antalet döda gör att det svenska samhället måste ta sig tid att diskutera och förstå vad som skedde våren 2020.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Just nu finns en vilja i Sverige att se covid-19 pandemin som något som redan har hanterats och som inte längre behöver diskuteras. Talande är att när avgående statsministern Stefan Löfven utvärderas handlar det nästan aldrig om hur han agerade under pandemin. Det är bra att svensk debatt inte söker syndabockar, men med tanke på att fler pandemier kan vara att vänta borde vi tala mer om de politiska besluten som fattades våren 2020. Vilka lärdomar finns att dra?

Historien visar att antalet människor som dör till följd av katastrofer som pandemier ofta beror mer på politiska beslut än på själva händelsen i sig. Ett sådant exempel finns i Göteborgs historia.

När koleran år 1834 för första gången kom till Sverige började det i Majorna. Kolerabakterien som kommit med fartyg från England härjade i de trångbodda träkåkarna på Majberget. Ändå ville de styrande i Göteborg inte erkänna att koleran var här.

Läser man Götheborgs Handels- och Sjöfartstidning från månadsskiftet juli-augusti 1834 ser man hur landshövdingeämbetet och magistraten under flera dagar gör allt för att bortförklara den pågående massdöden. Det heter att koleran inte är smittsam, att den inte är värre än den vanliga puken (magsjukan), att den bara drabbar ”sämre folk” och att de som dött gjort det på grund av ”oordentligt lefverne”.

De styrande vill undvika att förklara staden för smittad, vilket hade stoppat handeln och påverkat ekonomin. Bättre var då att låta smittan grassera. Spärrningar (vi skulle säga lockdown) skulle drabba de fattiga värre än själva farsoten. Vi känner igen argumenten från vår egen tid.

Till slut tvingade trycket från omvärlden de styrande i Göteborg att agera. Men då hade koleran redan spridits längs med landsvägarna till Borås och Jönköping, och via sjövägarna till Bohuslän och upp längs Göta älv. Det lokala utbrottet i Majorna blev till en koleraepidemi som under sensommaren 1834 dödade fler än 13 000 människor i Sverige.

Jämförelser med andra länder pekar på att de politiska besluten påverkade utfallet. Innan koleran nådde Sverige hade den kommit till Norge men där hade man minimerat antalet döda genom att spärra av smittade orter. Danmark upprätthöll en strikt karantän under hela pandemin och undgick helt farsoten.

Just jämförelsen med Danmark är återigen aktuell i vår tid. I Sverige har hittills fler än 14 000 människor dött men i Danmark bara drygt 2500. En färsk forskningsrapport från Imperial college som fått stor uppmärksamhet i Storbritannien jämför utfallen för Storbritanniens, Sveriges och Danmarks strategier för att hantera covid-19.

Rapporten uppskattar att om Storbritannien använt samma strategi som Sverige skulle mellan dubbelt och fyrdubbelt så många britter ha mist livet. Om Sverige hade agerat som Danmark, och gjort mindre men tidiga nedstängningar, hade hälften av alla dödsfall här kunnat undvikas.

Rapporten från Imperial college har förstås redan kritiserats. Men bara de faktiska skillnaderna i döda gör att det svenska samhället måste ta sig tid att diskutera och förstå vad som skedde våren 2020.

Vilka värderingar låg till grund för en strategi som räddade marknadsintressen men prisgav äldre på boenden och ledde till svåra påfrestningar för människor som jobbade med vård och omsorg? Finns det något vi kan, och bör, justera innan nästa pandemi kommer?