Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Därför låter jag inte längre min dotter besöka förorten

När otryggheten breder ut sig så sjunker tilliten och viljan att hjälpa människor in i samhället. Det förstärker segregation och motsättningar. Ansvaret ligger helt på de politiker som tillåtit denna onda spiral att starta.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vår dotter skulle fylla två och det var dags för förskola. Byn som vi flyttat till hade proppfullt på alla avdelningar och stadsdelen erbjöd en temporär plats i Hjällbo. Området såg inte direkt ut som lantidyllen vi bodde i, men vi tog budet.

Förskolan låg på bottenplan i ett hyreshus. För att komma fram dit parkerade jag på torget och gick obekymrad in i området. Entrén var en vanlig port, som vi föräldrar passerade igenom, liksom alla de boende. Efter hämtning handlade ofta jag och min dotter i mataffären.

I sitt sommarprat (12/7) berättade polisen Nadim Ghazale om hur hans valmöjligheter vidgats, tack vare goda integrerande krafter. Krattarna kallar han de individer, vars hjälpande handlingar i vardagen öppnar upp och möjliggör både i det omedelbara och på sikt. Men just där tilltro behövs, gror nu istället misstro och vaksamhet. Den senaste tidens allt rappare våldsspiral dränerar rekryteringsbasen av potentiella krattare. Jag är ett sådant exempel.

Bilresan hem från förskolan tog 12 minuter. Nära, men ändå en värld bort. Ett decennium har passerat och under åren har en lång serie tillbud, upplopp och bilbränder satt sitt märke på flera av förorterna i min del av kommunen. Det har drivit mig att agera i bjärt kontrast till det nyss beskrivna. Jag träffar val som håller min familj borta från det som egentligen ligger närmast: tandläkare och vårdcentral besöks i en annan kommun. Ingen av förorterna är längre platser där jag någonsin stannar för inköp eller andra aktiviteter. När klarinettlektionen förlades till Hammarkullen, samtidigt som lärare på skolan fick bära larm till följd av hot och våld, avslutade jag helt sonika det hela. Inga fler turer dit heller.

Lars Trägårdh har i tillitsbarometern pekat på kontrasterna mellan Södermalm och Rågsved. Trots geografisk närhet, ungefär samma som mellan mitt Olofstorp och Hjällbo, är orterna som natt och dag i tillitsmätningar. På lugna Södermalm är tilliten skyhög, i det av kriminalitet prövade Rågsved är den låg. Trägårdh gör en poäng av att föräldrars lokala val, såsom de jag gjort, drivs av en vilja att skydda sina barn från faror, inte av ”en vision om ett delat Sverige med interna fysiska och mentala barriärer.” Men enskilda människors beslut lämnar spår också på samhällsnivå.

Valen sker aldrig inte i ett vakuum. Den bostadssegregation och frånvaro av integrationspolitik som länge präglat Göteborg och Sverige, möter oss dagligen i en nyhetsrapportering där tredje man på olika vis drabbas i kriminella uppgörelser. Detta eroderar känslan av trygghet och säkerhet. Utan tillit drar man sig för att mötas och kratta för varandra. Att en lång rad politiker under lång tid inte erkänt den verklighet och oro som medborgare upplevt påverkar oss alla. Denna naiva inställning drabbar nu alla de skötsamma som bor i förorterna. Den förändrar rörelsemönster och inställning hos de som växer upp i omnejden. Den drar isär det som måste hålla ihop.

När får jag åka buss till stan på egen hand, mamma? frågar hon som strax blir tonåring. Bussturen innebär byte på den plats där flickan en gång började förskolan. Det dröjer länge, svarar jag. Frågan borde ställas till våra politiker. När kan min dotter och alla de som bor i orten vara trygga där?