Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Därför kommer tåget bli elitens nya statussymbol

Klass handlar inte bara om pengar, utan också om att styra över tid och rum.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På 1960-talet, som i flygsammanhang brukar kalla jet-erans tid eftersom jetmotorerna slog igenom då, var flygresandet en lyx. Bilder från SAS arkiv visar hur maten såg ut. Det var inga sorgliga mikrovärmda pastarätter direkt. Den som flög i första klass fick hummer och champagne.

Att ha råd att flyga till solen i stället för att tränga ihop sig på en charterbuss gav status. Solbränd hy mitt i vintern var ett tecken på rikedom, att man hade råd att flyga till värmen medan folk hemma pulsade fram i snödrivorna.

Så är det inte längre. Åtminstone inte bland den politiskt medvetna medelklassen. I dag har flygresan mist sin glans. Delvis för att det är mycket billigare att flyga. Men också för att klimatkrisen gjort människor medvetna om att flygresor har ett pris som mänskligheten får betala för i form av smältande polarisar. Flygresan har förvandlats till den ultimata symbolen för egoism och bekvämlighet.

Att vara berest är dock en alltför central del i den övre medelklassens identitet för att det helt ska gå att ersätta weekend-resorna till kontinenten med Instagrambilder från ”hemestern” i Bohuslän.

Därför har långa tågresor blivit den nya, perfekta statussymbolen.

Tågresan är minst lika väl lämpad som statusmarkör som 1960-talets flygresa. För det första är det dyrt, mycket dyrare än en vanlig charter. De paketresor med tåg ner till Italien som finns på marknaden kan kosta 100 000 kronor för fyra personer.

Exempelvis kostade Dagens Nyheters uppmärksammade tågresa till Venedig 30 000 kronor per person. Men då ingick förvisso engagerande klimatföredrag av DN:s kulturchef Björn Wiman.

Jämför det med en charterresa till Mallis, som en familj med två vuxna och två barn kan köpa för 14 000 kronor, boende och flygtransfer inkluderat.

För att åka chartertåg till kontinenten behöver man dock inte bara pengar, utan också möjlighet att styra över tid och rum. Det gör det än mer lämpat som statusmarkör på 2020-talet.

Klasskillnader handlar inte bara om inkomst. Det handlar också om makt över dimensionerna – över sin tid, när man kan förflytta sig, och sitt rum, var man befinner sig. Undersköterskan kan, till skillnad från kontorsarbetaren, inte arbeta hemifrån. När schemat är satt går det inte att gå tidigare från jobbet för att hämta barnen före halv fyra – en av alla moderna statusmarkörer – för att sedan jobba in den förlorade tiden på kvällen.

Coronan kommer förändra arbetskulturen sägs det. Fler arbetsgivare kommer låta sina anställda jobba hemifrån även efter pandemin. Det passar utmärkt för framtiden, där moraliskt och klimatvänligt resande är beroende av tid.

Tåg tar tid. Det tar ett dygn, minst, ner till Italien. Men det är ett mindre problem för den med flexibla arbetsförhållanden. Det går utmärkt att ta med sig jobbdatorn på resan ner. Allt som krävs är en bra internetuppkoppling på tåget. På så vis kan kontorsarbetaren jobba in hela resan. Ta ut semesterdagarna när man väl är framme. För hemtjänstpersonalen är det omöjligt.

Och det signalerar självuppoffring och ansvarstagande, att man bryr sig om planetens överlevnad, vilket ger moralisk status. Chartertågresorna har helt enkelt allt som den moderna statusjägaren efterfrågar.