Ett mindre diplomatiskt gräl utbröt i förra veckan sedan den tidigare EU-parlamentarikern, Gunnar Hökmark (M), i en debattartikel i Expressen (17/3) kritiserat Kina och uppmanat diktaturen att be världen om ursäkt för dess oförmåga att i tid stoppa den pandemi som drabbat hela världen.
I sak är det förstås lätt att hålla med Hökmark. Hade den kinesiska kommunistregimen inte försökt ”mörka” spridningen av Corona-viruset i november, då de första fallen påträffades, hade mycket varit vunnet. Att Peking nu försöker peka finger åt andra länder blir mot den bakgrunden lite svårt att ta på allvar.
Men Hökmark tillhör samtidigt dem som, med förvisso goda avsikter, länge drivit på för den frihandelsordning där Kina växt sig starkt.
För medan den globala handeln lyft stora delar av av Öst- och Sydostasien ur fattigdom har den samtidigt missbrukats och misshandlats av just Kina. Detta är något som frihandelsvänner haft svårt att hantera.
Hökmark är förstås inte omedveten om att Kinas statsstödda företag inte agerar på samma villkor som konkurrenterna i väst – eller att det finns politiska motiv bakom Kinas allt större direktinvesteringar utomlands.
Men Hökmarks prioritering har alltid varit att bevara frihandeln, snarare än realpolitiska överväganden. Det politiska perspektivet har setts som grus i maskineriet. Men för Kina har frihandeln, tillsammans med välståndsökningen, varit just en politisk hävstång.
Den lösning Hökmark länge förfäktat på Kinas missbruk har varit att underordna landets företag europeisk konkurrenslagstiftning och kräva öppenhet (Dagens Industri 23/2 2008). Rimligt i teorin. Men Kina är ett land som i praktiken inte fäster någon större vikt vid demokratiska och juridiska spelregler. Det ligger i landets system att gränsen mellan stat och företag är svår att upprätthålla.
Det kinesiska folket har naturligtvis gynnats av den globala frihandeln. Men man måste också inse att handel alltid har en maktpolitisk och konfliktfylld sida. För USA har det inte sällan varit en självklarhet. Donald Trump är inte ensam att se problemet med Kinas ökade inflytande tack vare handeln.
Om man bortser från behovet av maktbalanspolitik hamnar man just i den situation som Hökmark beskriver i sin debattartikel som att Kina ”med hjälp av sin ekonomiska kraft systematiskt hotar demokratiska länder för att destabilisera och tysta kritik” (Expressen 17/3).
I ett sådant läge kan det vara direkt farligt att kritisera Kina, speciellt om man är beroende av livsviktiga leveranser från diktaturen. Inte minst i Västsverige är det ett problem. Vi har mycket starka ekonomiska band till Kina. Något som givetvis skapar en allvarlig beroendeställning och gör kritik mot vår handelspartner till något problematiskt och känsligt, vare sig man vill det eller inte.
Det är inte en uppmaning till självcensur att påtala sådana realiteter. När vi satt oss i en beroendeställning till Kina så har vi redan tummat på vår frihet och vårt handlingsutrymme. Ord måste backas upp av resurser. Annars blir de bara fraser.
Slutsatsen är inte att vi ska sluta med frihandel. Krisen har snarast visat på vikten av internationellt samarbete. Men den har onekligen tydliggjort att såväl Sverige som EU är sårbart – och att något måste göras åt det.
Det Kina vi har att göra med nu är ett annat än under Sars-utbrottet 2002-2003. Kina är nu så starkt att landet utan problem kan avfärda sina kritiker. Chansen att villkora Kinas inträde i det globala ekonomiska systemet har gått oss förbi. Delvis beror det på ett stort mått av naivitet från de som allra mest propagerat för frihandel med Kina.
