Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna skulle säkra en stabil mittenregering med bra och nödvändiga reformer på agendan. Men det går sådär. Inom S puttrar missnöjet. ”Allt måste upp på bordet, även Löfven”, säger partistyrelseledamoten och Byggnadsordföranden Johan Lindholm till Expressen (19/2). Kritiken handlar om att mittensamarbetet skadar Socialdemokraterna på grund av dess ”nyliberala” inslag.
Troligtvis kommer den interna pressen, inte minst från fackligt håll, leda till att S måste backa från flera centrala punkter i avtalet. En sådan är den breda skattereformen som aviserats. Finansminister Magdalena Andersson anser helt enkelt inte att det finns tid för en sådan, och att det blir för bökigt med alla motstridiga skrivelser som januariavtalet rymmer.
Hon vill inte heller se några ”tönterier” som skattesänkningar på jobb och företagande (Expressen 17/2). Hur Liberalerna ska lyckas sy ihop ambitionen om ökad ekonomisk jämlikhet med skattesänkningar är upp till dem, menade hon.
Uttalandet gjorde så klart Liberalerna rejält irriterade. ”Liberalerna genomför inte politiska reformer utefter om det är töntigt eller coolt. Vi gör det om det är bra för Sverige och svenska företagare”, svarade den ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson.
Bråket illustrerar kärnproblemet med januariavtalet: det är inte byggt på en gemensam politisk vilja, utan på ren maktstrategi. De enda som håller skenet uppe är centerpartisterna, trots att reformeringen av Arbetsförmedlingen och sänkningen av arbetsgivaravgifterna för nyanlända stoppades av oppositionen. C har investerat hela sin politiska trovärdighet i januariavtalet, som partiet ser som ett skydd mot onda ytterlighetspartier.
Men Liberalerna har inte det. Därför bör L hoppa av det sjunkande skeppet. Till skillnad från i Centern har det hela tiden funnits inre slitningar i Liberalerna. Partiledaren Nyamko Sabuni är inte direkt känd för att vara avtalets största anhängare. I stället försvarar man det lite halvhjärtat med att det är liberala reformer som är bra för Sverige.
Men vilka är det då? Visst – L har genom januariöverenskommelsen lyckats avskaffa värnskatten. Det är en stor seger för partiet. Nyligen presenterade S och L straffskärpningar för hedersrelaterade brott. Lite skolreformer har man fått igenom också: mobilförbud och frivilliga betyg från årskurs fyra. På det bostadspolitiska området har man fått till att det ska råda fri prissättning på nybyggda hyresrätter och att den så kallade ”flyttskatten” avskaffas.
I övrigt är Liberalernas stora paradfråga språktest för medborgarskap, ett förslag som utreds och som ska presenteras i höst. Andra saker som står i avtalet, som reformerna i arbetsrätten och löftet om att regeringen inte ska driva förbud mot vinst i välfärden, betraktas som Centerpartiets verk. Trots att Liberalerna ställer sig bakom dessa positioner är det knappast profilfrågor för L, och väljarna förknippar frågorna mer med Centern.
L:s ”segrar” ger inte avtryck i opinionen. Partiet ligger och skvalpar kring tre procent i mätningarna. Liberalerna måste fråga sig: är januariavtalet värt det? Och vad är alternativet?
Språktest, skattesänkningar och betyg hade de garanterat fått igenom om de i stället stöttat Ulf Kristersson. En moderat finansminister hade inte heller avfärdat skattesänkningar som ”tönterier”. Så varför hålla kvar vid S?
I en borgerlig konstellation hade Liberalerna haft en solklar roll att spela, till skillnad från januariavtalet där de framstår som en blek version av Centern. I ett samarbete med M och KD hade L kunnat vara det tydligt liberala alternativet, och lockat väljare som är borgerliga men som tycker att M och KD är lite för höger. Dessutom skulle en borgerlig regering må bra av ett tydligt liberalt parti.
Motargumentet är, som alltid, att ”vi ska inte ge Sverigedemokraterna inflytande”. Men så har det blivit ändå. SD har mandat i riksdagen, och det är inget L kan göra åt det. Däremot kan de göra sitt bästa för att säkra sina egna.
