Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Studio apelsin

Carl Lindstrand: Därför avgår inte Löfven

Avgår statsministern så blir det aktuellt med en regeringsbildning. Det vill säga ny talmansrunda. Det talar emot att Löfven, trots ryktena, skulle avgå innan valet, skriver gästskribenten och advokaten Carl Lindstrand.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det går inte särskilt bra för svensk socialdemokrati. Och inte undra på det. Man har effektivt målat in sig i ett hörn genom en strategi som skapat tre svårhanterliga fronter: a) ett behov av att inte stöta sig med vänsterradikala och identitetspolitiska krafter i och utanför partiet, b) ett beroende av stöd från skrivbordsmarknadsliberaler med liten förståelse för prioriteringar och lämplig reformtakt och c) en alltmer påträngande verklighet.

Den sista punkten visar tydligt att a och b leder till en politik som inte fungerar praktiskt och som försvårar effektiva åtgärder riktade mot de stora problemområdena migration, integration och kriminalitet, där en växande andel av allmänheten vill se handling.

Strategin, vars syfte lätt kan framstå som bevarandet av regeringsmakten för dess egen skull, ger tydliga avtryck i opinionsmätningarna. Socialdemokraterna har satsat sitt förtroendekapital i januariöverenskommelsen, som underkänns av en klar majoritet av väljarna. Mest påtagligt är raset i de klassiska S-leden, där Socialdemokraterna fått se sig omsprungna av Sverigedemokraterna till och med hos LO-medlemmarna. Och när det går rejält dåligt för ett parti i opinionsmätningarna börjar spekulationerna om partiledarens avgång ta fart.

Till saken hör också att Stefan Löfven gjort ett påtagligt trött intryck under mandatperioden. Således har det, åtminstone sedan november i fjol, förts fram teorier om hans eventuella avgång som partiledare före nästa ordinarie val och då även, verkar de flesta förmoda, som statsminister. Flera kommentatorer har pekat på S-kongressen våren 2021 som en sannolik tidpunkt för avgången.

Ett förhållande som inte uppmärksammats nämnvärt i sammanhanget är dock att regeringsformen innebär att en statsministers avgång (som sker genom begäran om entledigande hos talmannen) också medför helt ny regeringsbildning – dvs en ny talmansrunda med allt vad det innebär. Regeringsformen 6 kap 9 § stadgar således att ”[o]m statsministern entledigas eller dör, ska talmannen entlediga de övriga statsråden”.

Ytterligare en intressant sak i sammanhanget är att januariöverenskommelsen i sin inledning innehåller följande: ”Genom denna överenskommelse accepterar Centerpartiet och Liberalerna att Stefan Löfven väljs som statsminister för att leda en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna”.

Med andra ord har Centern och Liberalerna godtagit Stefan Löfven personligen som statsminister. Han är inte utbytbar enligt Socialdemokraternas fria skön. Det öppnar för argumentet att hela överenskommelsen faller och måste omförhandlas om Löfven entledigas.

Löfven är därmed i praktiken surrad vid 73-punktsmasten. Något som kan utnyttjas av Liberalerna, vars nya partiledning kan tänkas umgås med tanken att lämna överenskommelsen vid första tillfälle. Eller av Centern som kan se det som en chans att utöva påtryckningar för att öka reformtakten vad beträffar de delar av 73-punktsprogrammet som ligger dem närmast om hjärtat.

Vid en ny talmansrunda ankommer det ensamt på talmannen att föreslå ny statsminister. Och det är då vare sig givet att förslaget blir den nya S-ledaren eller att Liberalerna och Centern anser sig vara omedelbart förpliktigade att stötta vederbörande som statsminister. Om Löfven avgår som partiledare är det därför inte säkert att han också utan vidare avgår som statsminister.

Allt detta gör att den politiska risken för Löfven att avgå är hög om allt för mycket tid kvarstår av mandatperioden. Meddelar han sin avsikt att avgå redan våren 2021 är det trots allt långt kvar till valet i september 2022. Vill Socialdemokraterna i ett sådant läge undvika ”hela havet stormar” i regeringsfrågan skulle de i och för sig kunna använda sig av, den konstitutionellt fullt möjliga, lösningen att välja ny partiledare samtidigt som Löfven kvarstår som statsminister mandatperioden ut.

I modern tid har något liknande dock inte förekommit. Trots att osvuret är bäst i dessa tider av omritade politiska kartor förefaller det vara mer sannolikt att Löfven in i det längsta kommer att dra ut på att både meddela och verkställa sin, förvisso allt mer sannolika, avgång till dess att mandatperioden närmat sig slutet - och det framstår som meningslöst att göra radikala ändringar av regeringsinnehavet.