Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Adam Cwejman: Därför är det så svårt att ta S varningar på allvar

Menar S allvar med nazistvarningen bör de bjuda in Moderaterna till regeringsförhandlingar och vara beredda till egna eftergifter.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en debattartikel i GP skriver försvarsminister Peter Hultqvist (S), att Kristersson "sällar sig till SD:s stormtrupper" genom att öppna för att M förhandlar med SD om stöd för en framtida borgerlig regering (12/3).

Hultqvist skräder inte orden: Sverigedemokraterna betraktar muslimer som en måltavla, likt nazisterna gjorde med judarna på 1930-talet. Enligt Hultqvist är Kristersson ryggradslös och naiv, och i avsaknad av en bortre moralisk gräns då M-ledaren ens överväger att samarbeta med SD.

Det finns två sätt att förstå socialdemokraternas 30-talsvarningar, varav Hultqvists är en i raden av många andra: Antingen är det ett cyniskt spel som de själva inte tror på, med syftet att omöjliggöra framtida borgerliga regeringar. Eller så tror de på fullt allvar att det är nazism och folkmord som väntar om Kristersson skulle förhandla med Åkesson.

Låt oss utgå från att Hultqvist är fullkomligt ärlig och inte spelar teater. Vad följer på en sådan varning? Det vill säga, vilka alternativ lämnar Socialdemokraterna Moderaterna?

I en konflikt jobbar man förstås alltid för sina egna målsättningar. Socialdemokraterna vill ha regeringsmakten. Moderaterna vill utmana den. De träter och bråkar. Det är som det ska vara. Men man måste fundera på vilken situation man försätter sin motståndare i. Tränger du in någon i ett hörn, utan utväg, har motståndaren till slut ingenstans att gå.

Moderaterna kan ge upp om mycket, men knappast ambitionen att få genomslag för sin politik.

Om de nu tror på sin egen politik, vilket vi får förutsätta att de gör, så måste de ju söka stöd för den, även om stödet kommer från Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna kan inte med berått mod stänga dörren för M:s möjligheter att nå regeringsmakten och sedan hoppas att M kommer acceptera en V-understödd S-regering med MP som evig bisittare. Inte nog med att M skulle avsäga sig stöd från SD för en borgerlig regering, de skulle tvingas släppa fram (eller i varje fall inte blockera) ett S-lett potpurri av vänsterpartier.

Om nu socialdemokrater, som Hultqvist, inte ser någon skillnad på Tysklands gamla nazistparti och Sverigedemokraterna, då måste det vara allt annat överordnat att hindra SD från all form av makt. Det följer logiskt på den historiska varningen. Men om vi nu köper den utgångspunkten måste samtliga alternativa möjligheter vara bättre, inklusive att bjuda in Kristersson och Moderaterna till regeringsförhandlingar.

Att erbjuda Moderaterna en delad S och M-regering vore ett sätt att säga följande: Vi menar allvar med våra varningar för SD. Vi är beredda att göra allt. Om vi inte lyckas sy ihop ett nytt januariavtal bjuder vi in M till förhandlingsbordet.

Men förutom S-kommunalrådet i Eskilstuna, Jimmy Jansson, har ingen S-politiker erbjudit Moderaterna en gemensam regering som utväg ur detta dilemma. Kanske skvallrar avsaknaden av ett sådant erbjudande om att varningarna om de förestående stöveltrampen inte är så allvarligt menade ändå. Eller har Socialdemokraterna ett bättre svar på den frågan?