Antalet barnfamiljer med många barn ökar i Sverige, konstaterade Riksrevisionen i en rapport 2020. Mellan 2010 och 2017 ökade antalet familjer som har fyra barn eller fler med 30 procent. Orsaken är att invandringen till Sverige varit hög. Riksrevisionen skriver i rapporten att dessa familjer generellt har en kort vistelsetid i Sverige och att de har sämre arbetsmarknadsanknytning än andra.
Bidrag till stora familjer har varit ett hett diskussionsämne den senaste tiden – och då inte minst flerbarnstillägget, den del av barnbidraget som betalas ut till familjer med två eller fler barn och som ökar exponentiellt. Ju fler barn, desto högre blir bidraget för varje enskilt barn. En familj med sju barn får totalt 14 240 kronor per månad i barnbidrag. Barnbidraget för en sådan familj är nästan dubbelt så högt per barn jämfört med en familj med ett barn, som får 1 250 kronor.
Det här, menar många, är ett integrationshinder. Den förra regeringen ville därför fasa ut bidraget. ”Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, sa dåvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S). Nuvarande regering är inne på samma linje, och vill se över flerbarnstillägget för att få kvinnor i arbete.
Men förslagen om att fasa ut flerbarnstillägget har också fått kritik. I en radiodebatt nyligen fick vänsterpartisten Isabell Mixter frågan om flerbarnstillägget är en "kvinnofälla", varpå hon svarade att det snarare skapar ekonomisk trygghet för barnfamiljer (SR 27/6).
Är flerbarnstillägget ett system som främjar patriarkalt förtryck eller ett bra sätt att skapa ekonomisk jämlikhet? Frågan är egentligen felställd. Nog kan det finnas många kvinnor som känner sig tvingade att avstå från att arbeta för att släkten vill se en stor barnkull. Men många kvinnor vill själva ha en stor familj. Som Saido Mohamed från föreningen Tidigt föräldrastöd berättade för GP förra våren (18/5) är det ofta kvinnorna som vill ha många barn.
I många kulturer är kärnfamiljen med mamma, pappa och två barn inte norm. I stället är det status med en stor barnaskara. Att hänvisa till att kvinnorna blir tvingade och att staten därmed ”räddar” dem genom att strypa bidragen blir därför missvisande.
Den centrala frågan är snarare vems ansvar det är att möjliggöra drömmen om en stor familj – föräldrarnas, eller statens.
Rent krasst ekonomiskt har staten ett intresse av att nativiteten inte är för låg, eftersom det får konsekvenser för framtida tillväxt och skatteintäkter. Föräldraförsäkring och vab-ersättning är ett bra sätt att göra det möjligt för människor att bilda familj.
Men staten – det vill säga skattebetalarna – har inget ekonomiskt intresse av att familjer skaffar sju eller åtta barn i stället för två eller tre. Det är snarare en ekonomisk belastning då kvinnan är borta från arbetsmarknaden i åtminstone ett decennium. Om familjen bor trångbott och har svårt att hålla koll på ungarna när de blir tonåringar kan det få negativa sociala och därmed ekonomiska konsekvenser.
Därför är det rätt att slopa systemet som gör att man får mer pengar för varje barn ju fler barn man skaffar – eller snarare fasa ut systemet, för att inte sätta folk på bar backe från en dag till en annan.
En sådan reform går inte att likställa med Kinas totalitära ettbarnspolitik. Inte heller betyder det att barn som redan finns till skulle vara mindre värda än andra. Om människor har som högsta önskan att bilda en stor familj har de all rätt att göra det. Det bör dock vara tydligt för par som planerar att bilda familj, och för familjer som flyttar till Sverige, att de får finansiera den drömmen själva.
LÄS MER: Utan kunskap om Sverige stannar invandrare i livslångt utanförskap
