Jag har inga kvalifikationer för att uttala mig om vilken strategi som är lämpligast för att hantera spridningen av coronaviruset. Därför har jag också varit - och kommer fortsatt att vara - sparsam med att kommentera den frågan i sak. Mina dryga två decenniers erfarenhet som kvalificerad rådgivare till företagsledningar och styrelser i större företag samt ett decennium som styrelseledamot i sådana företag, gör däremot att jag kan säga något om krishantering, kriskommunikation, beslutsfattande och ledarskap.
Och om man har något att säga om skeendet är det nu viktigare än någonsin att man gör det. Vår yttrandefrihet och den förmåga att resonera kollektivt den ger oss är vårt samhälles styrka, inte dess svaghet.
Det finns inget värde i att blint "lyda order" eller att hålla tand för tunga och förbehållslöst "lyssna på experterna" som vissa debattörer har manat allmänheten till. Särskilt inte när kommunikationen från myndigheterna lämnar rimliga frågor obesvarade.
När man jämför med hur andra regeringar (exempelvis de norska och danska) har fattat beslut och kommunicerat med allmänheten slås man av intrycket att den svenska regeringen tenderar att agera reaktivt och att i praktiken lägga besluten hos expertmyndigheter. Att man inte tar egna initiativ och inte fattar beslut utan att först ha fått en "hemställan" från berörd myndighet. Att beslutsfattare skall konsultera expertis är en självklarhet. Att låta sig ledas av experter utan att tänka själv är dock något helt annat. Särskilt som experter tenderar att hålla öppet för olika tolkningar (”å ena sida och å andra sidan”).
Den som mottar rådgivningen måste axla manteln, göra ett val och ta ansvar för beslutet. I sämsta fall tror rådgivaren att beslutsfattaren tar in olika handlingsalternativ och fattar ett beslut på basis av detta, medan beslutsfattaren tror att rådgivaren har talat om vilket beslut som skall fattas. Ingen äger då beslutet. Dessvärre är det precis detta intryck regeringens beslutsprocess hittills har givit.
I krissammanhang är det viktigt med tydlig och konsekvent kommunikation. Här lämnar myndigheternas (och då främst statepidemiologen, Anders Tegnells, inledande kommunikation) och regeringens insatser mycket övrigt att önska. Statsepidemiologen gjorde inledningsvis tvärsäkra uttalanden som av allmänheten uttolkas som prognoser, när de i realiteten utgjort ögonblicksbilder av läget. Ögonblicksbilder är förvisso viktiga, men människor vill ha konkreta besked om hur de skall handla och de vill förstå vilka strategier de deltar i.
Om man inte med säkerhet kan säga om det är lämpligt att åka på sportlovssemester, säg då inte med tvärsäkerhet att man kan göra det. Om man anser att allmän smittspridning är mer eller mindre oundviklig och att den strategi man därför jobbar utifrån är långsam spridning med "flockimmunitet" som mål, säg då det.
Säg inte, när betydande osäkerhet om utvecklingen finns, med tvärsäkerhet att utbrottet kommer att plana ut inom några dagar.
Statsministern talade i en av de första direktsända presskonferenserna mest om för oss att experterna lär oss att vi skall tvätta händerna och hålla oss borta från folksamlingar. Viktig information, förvisso, men är det vad landets främste folkvalde ledare skall främst skall kommunicera?
Om nu strategin syftar till att minimera belastningen för sjukvårdssystemet, varför förklarar man inte bättre varför vi inte vidtar de mer konkreta åtgärder som exempelvis Norge eller Danmark, har valt för att åstadkomma samma sak? Dessvärre fortsatte statsministerns tal till nationen på samma tema: sex minuter utan några egentliga besked om någonting.
Det minsta man kunde begära från statsministern vore klara och tydliga svar på sådana, tämligen rimliga, frågor. De flesta av oss har redan förstått allvaret i situationen och vikten av social distansering och att tvätta händerna. Ja, det budskapet tål att upprepas men de frågor som hänger i luften måste samtidigt besvaras. Allra helst innan de ställts.
Annars skapar man grogrund för osäkerhet, spekulation och misstro. Mitt ödmjuka råd till regering och berörda myndigheter, som lämnas i allra största välmening, är därför: ta nu er roll som beslutsfattare på allvar, kommunicera tydligare och fundera på vem som sköter kommunikationen.
