Försommaren 1914 tuffade livet på som vanligt i Europa. Men så den 28 juni mördades plötsligt Österrikes tronföljare i Sarajevo, Bosnien. Få förstod att denna ödesdigra söndag skulle kasta in världen i ett världskrig fem veckor senare. Inte ens dåtidens politiska ledare. Den tyske kejsaren fortsatte ägna sig åt sin favorithobby: långsegling.
Första världskriget är en vattendelare i Europas historia. Kriget ritade om kontinentens karta, resulterade i miljontals döda, och fick långtgående politiska, ekonomiska och sociala följder som ingen få kunnat förutse.
Den pågående coronakrisen är förvisso inget krig. Men det är ingen slump att många världsledare liknar den vid ett. Vad vi nu ser är de mest långtgående åtgärderna och den största mobiliseringen av samhälleliga resurser sedan andra världskriget – det krig som kan ses som en förlängning på det första.
När första världskriget bröt ut i början på augusti 1914 trodde många att det skulle vara över efter några veckor. Det varade i över fyra år. Det krig mot coronaviruset som nu inletts kan i värsta fall också komma att ta lång tid. Det beror främst på hur snabbt det går att ta fram ett verkningsfullt vaccin – alternativt hur lång tid det tar innan minst hälften av befolkningen blivit immun genom att ha haft sjukdomen och vi når så kallad flockimmunitet.
Hur stor andelen måsta vara för att uppnå flockimmunitet beror på hur smittsamt Covid 19 är. Om en virusbärare i genomsnitt smittar två nya personer krävs att 50 procent av befolkningen är immun för att spridningen ska minska. Ett virus som i snitt smittar tre nya personer kräver 67 procents flockimmunitet (två tredjedelar) och så vidare.
Såvida inte något slags mirakel inträffar – såsom att detta coronavirus inte tål sommarväder bra, att väldigt många är smittade med milda symptom redan idag utan att vi vet om det, eller att någon befintlig medicin kan hejda viruset – lär det ta tid att vinna striden. Virusets exakta dödlighet är ännu oklar. Men att uppnå flockimmunitet måste få gå långsamt, om vi inte med berått mod vill låta tiotusentals människors dö som inte hade behövt göra det, bara i Sverige.
Det pågår en offentlig diskussion om huruvida de virusbekämpande åtgärderna ska vägas mot de samhällsekonomiska kostnaderna. Det är i grunden en rimlig frågeställning. En ekonomisk depression kommer att krossa livsdrömmar och kosta liv i stor skala. Vi ska inte stänga ned mer än nödvändigt. Med det är en falsk föreställning att det på något enkelt sätt går att ”leva normalt” om sjukhusen blir överlastade och likbilarna går i skytteltrafik. De flesta kommer helt enkelt hålla sig isolerade frivilligt i ett sådant läge – inte baras av moraliska skäl utan av rent egenintresse. Viruset måste bekämpas även av ekonomiska skäl.
Det kan tyckas märkligt att vårt ekonomiska system tar så stor skada av att stå på ”paus”. Men ett samhälle går inte att jämföra med en vanlig hushållsbudget. Samhället består av miljontals invecklade relationer. De går kanske att ”frysa” en period, men inte i längden.
Även ekonomin måste hållas i respirator för att överleva. Det går ett tag. Sedan måste den få börja andas. Annars skjuter arbetslösheten och konkurserna i höjden. Tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius, har varnat för konsekvenserna och till och med gjort jämförelser med Weimarrepublikens Tyskland. I skräckscenariot ingår hyperinflation – att pengarna blir värdelösa. Det är kanske inte troligt. Men även en liten risk för att vi kan vara på väg mot avgrunden skapar osäkerhet.
Detsamma gäller politiken. Runt om i världen stärker nu statsmakten sitt grepp. Vid en långvarig ekonomisk kris kommer det att fortgå. Vi vet av erfarenhet att när resurserna minskar kraftigt uppstår det lätt en huggsexa om det som finns kvar. Just nu dominerar sammanhållningen, men mycket talar för att den politiska konfliktnivån i krisens spår kommer öka på sikt. Både inom och mellan länder.
På många håll saknas sociala skyddsnät och sannolikheten för att världen blir mer auktoritär ökar för varje dag som går. Regeringar stärker nu sitt grepp om sina samhällen. Ungern har infört styre via dekret på obestämd tid. Ett tydligt steg bort från en redan svag demokrati. I Israel har den avgående premiärministern Netanyahu stängt både domstolar och parlament i vad kritikerna ser som ett sätt att klamra sig fast vid makten.
Ändå är det inget mot vad som lär ske om världen går in i ekonomisk depression. Antalet flyktingar och ekonomiska migranter lär inte heller minska av detta – eller för den delen motståndet mot att ta emot dem.
Det är för tidigt att säga om det finns några "segrarmakter" i detta krig. Men en möjlig konsekvens är att västvärlden försvagas kraftigt - inte minst gentemot Kina om landet klarar att inte få tillbaka viruset.
Är då framtiden nattsvart? Inte med nödvändighet. Till skillnad från riktiga krig kommer vi inte stå med utbombade fabriksanläggningar och ödelagda bostadskvarter efter detta. Den yrkesarbetande arbetskraften kommer inte heller ha gått under på slagfälten. Vår samlade kunskap kommer vara intakt.
Hotet ligger i det kaos som kan uppstå. Och vi måste inte bara återskapa den ordning som rådde innan krisen. Vi måste även skapa ett mer robust samhälle. Läxan är att vi inte kan fortsätta leva utan olycksfallsförsäkring, som om det alltid vore vackert väder och grönt ljus.
Mänskligheten har rest sig förr. Den kan göra det igen.
