“Genusvetaren, kriminologen och barnrättsexperten” Nina Rung har under flera år synts i debatten när det rör frågor om normkritik och sexuellt våld. I samband med att Skolverket lanserade en ny läroplan den 1 juli och sexualundervisningen bytt namn till “Sexualitet, samtycke och relationer” har Rung dessutom skrivit en bok.
Således har hon synts i SVT (11/8) och blivit intervjuad i SR (6/8) för att diskutera läroplanen. Hon har föreläst om den för lärare i Gävle, för vilket hon fick 30 000 kronor. Och i Arboga kommun fakturerade hon 80 000 kronor för en föreläsning om sexuellt våld och jämställdhet (Kvartal 25/10).
Men i en granskning i Kvartal (25/10), av Lapo Lappin, framkommer att hon inte har någon som helst koppling till Skolverket. Hon är inte heller någon expert, eller “forskare” som hon ibland har titulerats, varken i genusvetenskap, kriminologi eller barnrätt. Hon har blott 15 högskolepoäng i kriminologi på masternivå, samt några kurser i genusvetenskap, statsvetenskap och kriminologi på grundnivå.
Självfallet kan man vara kunnig inom ett område och ha rätt att uttala sig i offentligheten utan att ha akademiska meriter. Men det legitimerar inte att låtsas ha meriter som man inte har. Ska man titulera sig “expert” bör dessutom ens analyser hålla för granskning.
Rung är långt i från ensam. Aktivister som utger sig för att vara auktoriteter tycks frodas i det svenska medielandskapet.
Kanske är det mest kända exemplet den så kallade historikern Henrik Arnstad. Han syntes framför allt under migrationskrisen där samtalet rörde Sverigedemokraterna och fascism. Han intervjuades i SVT med titeln “historieforskare”. Han talade i TV4 Nyhetsmorgon (7/3 2019) och presenterades där som historiker. Och han har återkommande intervjuats i SVT om frågor som rör SD, nazism och fascism (SVT 8/12 2014). Senare framkom att Arnstad enbart har en kandidatexamen i historia. Därmed är det vilseledande att presentera honom som forskare.
Ett annat exempel på en "falsk auktoritet" är influencern Linnea Claesson som blev känd när hon berättade om de sextrakasserier hon utsatts för. Hon fick prata i “Sommar i P1”, fick pris som “Voice of the year”, blev krönikör i Aftonbladet, reste land och rike och föreläste om näthat och har debatterat och intervjuats i public service (SVT 9/2 2017) och (SVT 19/10 2019).
Men senare framkom att Claesson klippt och klistrat från andras upplevelser av sextrakasserier.
Problemet är dock inte främst de falska meriterna, eller som i Claessons fall, de uppdiktade erfarenheterna.
Samtliga är personer som har stor makt att forma den allmänna opinionen. Men de är inte sakkunniga. De är aktivister. De livnär sig på att saluföra rätt åsikter.
Så frågan är varför just de här personerna lyfts fram så ofta i den offentliga debatten, som sakkunniga?
Ett kriterium för att synas och höras mycket tycks vara att man är en färgstark person som skriver eldfängda texter och säger rätt saker. Dessutom verkar det finnas en korrelation mellan hur tvärsäker man är och hur ofta man sitter i TV och berättar hur saker och ting fungerar. Det tycks också vara en fördel att befinna sig i rätt åsiktskorridor.
En stor del av dessa falska profeters framgångar tycks ligga i att de "tycker rätt saker" för tillfället, åsikter de kan saluföra under lånta fjädrar av sakkunskap.
I så fall är fake-experterna snarast en skadlig effekt av att den svenska debatten har varit så ensidig.
Ansvaret vilar också tungt på de medier som legitimerar aktivisterna. Det var knappast någon vild gissning att Rungs “expertis” inte skulle hålla för närmare granskning.
