Chalmers tekniska högskola i Göteborg har tagit det drastiska steget att förbjuda ”politiska manifestationer”, inklusive affischering. Rektor hänvisar till det spända omvärldsläget, att man vill ”undvika polarisering” och att anställda och studenter ska kunna ”känna sig trygga”.
Det finns anledning att ställa sig väldigt tveksam till den här argumentationen. Våra universitet ska inte vara några ”trygga rum”. De ska vara platser för fri och gärna skarp åsiktsbildning, där man ska konfronteras med sådant man inte håller med om. Vetenskaplig diskussion och yttrandefrihet går inte att åtskilja. Det har varit en ledande liberal utbildningsfilosofi i över ett sekel. Därför är det anmärkningsvärt att utbildningsminister Mats Persson (L) snabbt ställde sig bakom förbudet och i sin kommentar menar att universitet ska ägna sig åt forskning och utbildning, inte politik (GP 14/11).
Ministern ger uttryck för en illavarslande sammanblandning av universitetet som institution och de studenter och lärare som är verksamma där. Universitet och högskolor ska självklart inte ta politisk ställning som kollektiv. Men lika självklart måste enskilda studenter och anställda kunna få ge uttryck för politiska åsikter. Ett universitet där man håller tyst om vad man tycker är inte längre ett universitet.
Att den här rågången mellan studenter och lärare å ena sidan, och universitetet självt å den andra, inte upprätthålls är tyvärr ett tecken i tiden och hänger samman med att universitet och högskolor har blivit allt mer linjestyrda, med ökad makt för administration och ledning och minskad makt för professionen.
En bidragande orsak är också den från USA importerade campusidén där gränsen mellan det offentliga rummet och undervisningslokaler suddas ut och där studenter mer betraktas som skolelever än vuxna självständiga individer. Campus ses lätt som en vanlig arbetsplats eller skola.
Någon kanske invänder att Chalmers är en privat stiftelse. Men högskolan är i allt väsentligt direkt eller indirekt finansierad med statliga medel och en del av det statliga utbildningssystemet. Universitetens frihet ska inte vara avhängigt vem som är formell huvudman. Utbildningsministern gör inte heller någon sådan distinktion i sitt ställningstagande.
Yttrandefriheten på universitetet innebär förstås inte att hat, hot och ordningsstörningar ska tolereras. Men sådant har heller inte förekommit på Chalmers, enligt högskolans rektor (SR 15/11). Beslutet tas i ”förebyggande syfte” med hänvisning till att Israel-Palestina-konflikten väcker starka känslor. Enligt rektor kan individer känna sig otrygga enbart av ”tydliga politiska ställningstaganden”.
Med sådana gummimotiveringar kan man faktiskt inte tala om någon yttrandefrihet alls. En yttrandefrihet som bara gäller när den är harmlös är inte värd sitt namn.
Samtliga regeringspartiers studentförbund har ställt sig kritiska till Chalmers beslut. Utbildningsministern borde också tänka om här. Mats Persson har med rätta lyft upp hotet från ”cancel-kulturen” där aktivistiska studenter vill tysta obekväma röster på universitetet. Den hållningen haltar betänkligt om man samtidigt vill hindra studenter från att uttrycka politiska åsikter.
Om vi betraktar studenter och forskare som barn, som behöver skyddas från obekväma åsikter, kommer vi inte längre utbilda tänkande, vuxna medborgare som kan försvara sig med argument vid våra lärosäten. Här gäller det att vara konsekvent. Generella förbud mot politiska manifestationer på universiteten hör helt enkelt inte hemma i en liberal demokrati.
