Centerpartiet är kanske det parti i svensk politik som är svårast att förstå sig på för utomstående. Partiet har en historia som intresseparti för bondebefolkningen. C hade goda förutsättningar för att bli partiet för en sund populism baserad på flit, sparsamhet och ett jordnära förhållningssätt.
Hade Centern förvaltat den positionen bättre hade Sverigedemokraterna kanske aldrig satt sin fot i riksdagen. Men C valde att göra tvärtom.
Dagens C är något till synes så paradoxalt som ett urbant, ”woke-vänsterparti” med nyliberala lösningar på samhällsproblemen. Men för att förstå det måste man första att C-liberalismen präglas av en optimistisk, för att inte säga utopisk, människosyn. Det är förklaringen till att partiet på en och samma gång kan förespråka avregleraringar statliga insatser. Det senare inte minst när det handlar om att få människor att välja och tycka rätt.
Partiet baserar inte sin liberalism på en pessimistisk samhällsanalys – att politiken ofta misslyckas med sina föresatser – utan på en överoptimistisk. Det är så att säga inte den sociala ingenjörskonsten i sig det är fel på. Den ska istället effektiviseras med hjälp av marknadsaktörer, exempelvis genom att låta privata utförare göra arbetsförmedlingens jobb.
Ett mer naturligt försvar för marknaden vore att marknaden behövs på grund av vår oförmåga att förstå samhället, planera det och realisera dessa planer. Ett sådant marknadsförsvar grundar sig i en pessimistisk människosyn. Marknaden behövs för att konfrontera både medborgare och politiker med en krass verklighet.
Centerns utgångspunkt är den motsatta. Partiet sitter inne på lösningarna, om dessa sedan kläs i termer av ”mer marknad” är underordnat det faktum att det handlar om just problemlösning ovanifrån. Det är en långt gången idealism. Det är också en förklaring till att partiet kan förespråka en permanent samlingsregering i mitten.
Ungdomsförbundets ordförande, Réka Tolnai, hävdade i ett långt Twitterinlägg efter söndagens Agendaprogram om gängkriminalitet (SVT 12/12) att gängen i förorten kan stoppas om ”grabbarna” får ett jobb, lär känna polisen och får en fungerande skola och fritidsverksamhet. Fängelsedömda skulle också få utbildning och matchas med jobb. Detta som en kritik mot högerns ”hårdare tag”.
Allt det här kan förstås låta bra. Men det är inte som att det saknas sociala insatser idag, eller statliga insatser för att få folk i jobb eller att lämna kriminaliteten bakom sig. Knappast något land i världen lägger så mycket pengar på insatser som Sverige.
Ändå väljer många ungdomar, i synnerhet pojkar, den kriminella banan. Förklaringarna är komplexa, men handlar sällan om bristen på social ingenjörskonst. En mix av gangsterkultur, materialism, manlighetsideal och kulturkrockar spelar in. Det vill säga normer och värderingar, indirekt kopplade till familjemönster som inte är anpassade till ett högmodernt individualistiskt samhälle – just det samhälle C framhäver, men som många inte känner sig hemma i.
När C-ledaren Annie Lööf intervjuas av GP (15/12) framhåller hon vikten av att generellt motverka ungas psykiska ohälsa, ett ämne som C-ledaren även uppehöll sig vid i sitt jultal samma dag. Sedan 1980-talet har den psykiska ohälsan bland unga fördubblats, enligt Folkhälsomyndigheten. Nästan hälften av 15-åringarna uppger sig ha sådana besvär (dock betydligt vanligare hos flickor än hos pojkar). Lööf vill se fler statliga satsningar, pengar till stödlinjer och utbildningsinsatser riktade mot skolpersonal. Mer av samma med andra ord.
Hur ska man förstå det? I världens mest barn- och ungdomsfokuserade land mår ungdomar allt sämre. I världens mest jämställda land mår unga kvinnor dåligt på ett sätt som sticker ut. Folkhälsomyndigheten själv verkar ha svårt att förklara det. Man talas om brister i skolans funktion (kommunalisering, friskolor, betyg), ökad press på arbetsmarknaden och relativ fattigdom (den absoluta fattigdomen har inte ökat).
Förklaringar som alla ingår i den socialdemokratiska standardrepertoaren.
Men vem tror på allvar att 15-åringars psykiska ohälsa kan förklaras av arbetsmarknaden? Myndigheten tvingas själv konstatera att det inte finns belägg för att relativ fattigdom är en förklaring. Den psykiska ohälsan är utbredd även bland barn från ekonomiskt välmående hem. Skolan har säkerligen sin betydelse. Men troligen i första hand utifrån vad som sker i klassrummen.
Det som varken Folkhälsomyndigheten eller Annie Lööf vill kännas vid är att det skulle kunna finnas några problem eller ”trade-offs” förknippade med de grundläggande antagandena om att samhället gått ”framåt” – det vill säga att ekonomisk och teknologisk utveckling med någon slags automatik leder till sociala framsteg.
Kan det vara så att det svenska samhället inte erbjuder särskilt mycket vägledning till unga människor? Att naturliga vuxna auktoriteter sällan finns att tillgå? Att normgivningsmakten då tas över av gäng, sociala medier och kompiskretsar? Att ungdomar faktiskt inte mår bra av att officiella strukturer, auktoritet och kulturella normer monteras ned? Att riktig frihet inte är möjlig utan strukturer?
Frågorna ställs inte av det officiella Sverige, eftersom de inte passar in i överideologin om framsteg och frigörelse. De har aldrig passat in i den socialdemokratiska reformsagan. Men de passar heller inte in i den centerpartistiska sagan om att frigöra människans inneboende kraft.
Erkänner man inte människans bräcklighet och beroende av kultur, normer och social omgivning är man dömd att upprepa samma misstag åter och åter. Fler offentliga ”insatser” kommer inte att lösa det problemet. Särskilt inte när de ansvariga under parollen ”framåt” driver på samma riktning som fört oss hit.
