Centerpartiets utspel om energiförsörjningen visar på svårigheterna med att undvika att ta ställning i centrala konfliktfrågor. Att Sveriges energiförsörjning seglat upp som en het fråga efter vinterns galet höga elpriser har knappast undgått någon. Nu inte heller Centerpartiet som i dagarna gjort ett par utspel.
Partiledaren Annie Lööf och den energi- och klimatpolitiske talespersonen Rickard Nordin försökte staka ut en linje i en debattartikel i Aftonbladet (24/1). De efterfrågar pragmatism och önskar att man slutar ställa energislag mot varandra. Själva uppger de sig vara beredda att kompromissa för att kunna nå en bred energiöverenskommelse.
Det låter som en bra början. Men när Lööf och Nordin sedan går in på detaljer blir det hela mer oklart. Åtta konkreta förslag läggs fram. Hälften av dem är så långt ifrån kontroversiella man kan komma: att planera för ökad kapacitet, effektivisera tillstånd, stärka överföringsförmågan och öka energieffektiviteten. Ytterligare tre är i sammanhanget gammal centerpartistisk skåpmat: högre ersättning för lokal produktion (läs vindkraft), ökad lokal produktion och lägre energiskatt. Exakt vari ligger kompromissen?
Slutligen kräver centerföreträdarna att utbyggnaden av havsbaserad vindkraft påskyndas. Så mycket för att inte fokusera på enskilda kraftslag. Apropå det, är det inte något som saknas? En fråga där det skulle krävas en kompromiss från Centerpartiets sida som skulle bidra till att lösa problemen.
Tyvärr lär inte kärnkraften vara föremål för Centerns breda överenskommelse. I en debattartikel dagen innan (DI 23/1) skriver samme Nordin, tillsammans med den landsbygds- och försvarspolitiske talespersonen Daniel Bäckström, att kärnkraft är opålitlig. Detta eftersom den skulle behöva stängas ned i krig eller kris på grund av säkerhetsrisker. Ett i sak grundlöst påstående.
Utspelen tycks ha missat att kärnkraft är vad debatten kretsar kring. Det är avvecklingen av reaktorer som orsakade dagens instabilitet och det är frågan om nya ska byggas för att tillfredsställa framtidens elbehov som splittrar partierna. Att inte ta upp kärnkraften i en eventuell förhandling är oseriöst.
Hållningen är på sätt och vis en naturlig följd av den position som Centerpartiet har intagit i politiken över lag. C:s överordnade strävan tycks vara att få Socialdemokraterna och Moderaterna att samarbeta. Trots att varken partierna själva eller deras väljare vill det. Och trots att samarbete knappast är önskvärt när det faktiskt finns såväl ideologisk som sakpolitiska skiljelinjer. Därför söker C desarmera potentiella konflikter utan att själva behöva bidra genom att kompromissa.
Det är inte första gången som C kräver att S och M ska komma överens och lösa politiskt svåra frågor, ett annat exempel är migrationen. Det leder dels till att man inte själv förmår lägga fram några vettiga förslag. Dels att väljarna i så fall lika gärna kan rösta på M eller S. Resultatet kan väl bli att Centerpartiet gör sig irrelevant.
