Det kommunala Kulturhuset i Borås har valt att stoppa konstnären Sadaf Ahmadi från att ställa ut skulpturer som kritisera kvinnoförtrycket i Iran, rapporterar Borås tidning (6/9). Det rör sig om ett antal i rep upphängda kvinnoskepnader i betong, ikläda så kallade chador, ett slags heltäckande slöja.
Tanken var att konstverken skulle visas från och med årsdagen av 22-åriga Mahsa Aminis död förra året. Amini dog efter att gripits och misshandlats av den iranska moralpolisen. Händelsen väckte en protestvåg i landet.
Kulturhuset motiverar beslutet med att ”det är en känslig tid nu med koranbränningar och liknande, och att det finns en risk att människor kan känna sig sårade av att se hängande chadorer”.
Det är inte omöjligt att det här konstverket skulle väcka upprörda känslor. Men beslutet visar att hotet mot yttrandefriheten inte stannar vid viljan att förbjuda koranbränningar. Det visar också att kulturinstitutioner som i vanliga fall gör en stor sak av att kulturen ska vara provokativ faller till föga och idkar självcensur så fort konsten provocerar någon annan än en totalt ofarlig medelsvenssonpublik.
Chefen för kulturförvaltningen i Borås, Ida Burén, hänvisar bland annat till att konstverket skulle ha placerats i entrén till Kulturhuset där hundratals människor passerar. Huset inrymmer bland annat stadsbiblioteket.
Det är ett delvis förståeligt argument. Det är inte självklart att besökare i helt andra ärenden ska tvingas konfronteras med något de kan tolka som djupt stötande. Men det är knappast ett skäl att sätta stopp för utställningen av skulpturerna. Det hade förstås varit möjligt att flytta konstverket till ett annat rum, om bara viljan fanns. Det är också säkerhetsavdelningen på Borås stads bedömning att utställningen hade kunnat genomföras på en annan plats i Kulturhuset, där den också lättare kan skyddas mot sabotage.
Yttrandefriheten innebär inte självklart att polisen måste bevilja tillstånd för koranbränningar just utanför moskéer, att nazister ska få marschera utanför synagogor eller att konst som sårar många ska sättas upp på gator och torg. Men alla dessa, mer eller mindre, provokativa uttryck och åsikter måste ges rätt att få finnas och kunna tas del av för den som så önskar. Kulturhusets beslut sänder helt fel signaler om att samhället böjer sig för hot och censurkrav.
Misstanken inställer sig att kulturförvaltningen ser verket som ”islamofobiskt”, det vill säga samma argument som Moderna museet hänvisat till när man vägrat köpa in Lars Vilks rondellhund.
Men det är djupt problematiskt att generellt betrakta kritik av muslimska sedvänjor eller religionskritik som hatbrott. Kritik av patriarkalt förtryck riskerar i samma veva att kriminaliseras. Hot om våld att belönas. Det är inte att ställa sig på ”de svagas sida”. Det är en position som däremot är enkel att inta om man saknar insyn i maktförhållandena inom den muslimska kulturen och lite von oben buntar ihop alla muslimer till en utsatt grupp, i stället för att skilja på människor och idéer.
En kulturinstitution som inte vågar ta i de svåra konflikterna och beröra komplexiteten i ett mångkulturellt samhälle är faktiskt inte värd sitt namn.
