Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Bygg det folk gillar

Varför ska det vara så svårt att skapa stadsmiljöer som människor uppskattar? Samtida arkitektur har hamnat i en navelskådande återvändsgränd.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det kommunala bolaget Framtiden släppte för ett tag sedan en rapport om vad i en stad som skapar värde för de boende. Slutsatserna är rätt enkla. Människor vill bo nära gångvänlig stadsmiljö. Det ska vara tryggt och med blandad bebyggelse. Kvarter som vetter mot gatan trumfar alltid punkthus. Alltså: Sekelskifteskvartersstad föredras framför modernistisk punkthusbebyggelse. 1920-talet vinner över 1970-talet. Utan undantag.

Alla stadsmiljöer och hus är inte lika värdefulla. Alla arkitekturens epoker har inte en lika hög förtjänst. Arkitektur kan inte reduceras till att vara ett konstnärligt uttryck och försvaras med att folk har olika smak. Allt är inte relativt, det finns bättre respektive sämre hus och stadsplanering.

Det går att mäta folks upplevelser och välmående. Det är inte svårt. En bra början är att fråga människor: Vilja miljöer och hus tycker du om? Givetvis kommer svaren skifta. Men det finns mönster i människors svar.

Det är detta som bör vara stadsplaneringens och arkitekturens utgångspunkt. Orkar man inte fråga en halv miljon göteborgare finns det gott om andra sätt att mäta preferenser. Kvadratmeterpriser på den öppna bostadsmarknaden säger mycket. Datapunkterna finns i överflöd.

Tyvärr finns det ett stort glapp mellan vad människor i städer tycks uppskatta och vad som faktiskt byggs. Det är ett misslyckande för politiken, arkitekterna och byggbolagen. Givetvis är inte alla politiker, byggbolag och arkitekter fel ute. Men tillräckligt ofta blir det fel med fula miljöer som gör inte gör människor glada som resultat.

I en nyutkommen bok går journalisten och arkitekten Jerker Söderlind igenom den här märkliga skillnaden mellan det som uppskattas, fungerar och är omtyckt - både i Sverige och annorstädes - och det som vanligen byggs.

"Bygg det folk gillar" är en av de viktigaste böckerna som publicerats i Sverige detta år. Den för tillbaka något som saknats i debatten om arkitektur: enkelhet och den enskilda människans upplevelse av sin omgivning.

Att "göra upp" med ett eller något är ett lite slitet uttryck. Men det är precis vad Söderlind gör. Dessutom sätter han ord (och bild) på misslyckandet i stadsplaneringen och arkitekturen. Men boken ger inte uttryck för hopplöshet eller bitterhet. Den visar vägen ut ur den dysfunktionella och fula staden.

Söderlind kanske kommer anklagas för att förenkla och agera populistiskt. Men om det är det som krävs för att driva fram bättre stadsutveckling och arkitektur så är det nog värt lite sveda för författaren.

Boken bör kanske främst läsas av personer i beslutsfattande positioner som gärna talar sig varma för täthet, levande stadsliv och hållbarhet, men som har problem med att förverkliga sina idéer. Det kan handla om både politiker och byggbolag.

Förhoppningsvis kanske en och annan arkitekt får råg i ryggen att inte prångla ut ytterligare en rätvinklig glasbunker till nästa gestaltningstävling. Men alla vinner på att förstå bokens rätt enkla poäng: att små detaljer i utförandet av vår gatumiljö får allvarliga konsekvenser.

Söderlind har ett budskap som egentligen är viktigare än att det bara kan begränsas till just stadsplanering och arkitektur: Arkitektur och stadsplanering är en fråga om demokrati och förtroende. Om beslutsfattare envisas med att skapa sådant som inte är omtyckt eller inte fungerar då får det konsekvenser.

Stadsplanering och arkitektur måste göras till en angelägenhet för fler. Det är en politisk fråga så viktig att den inte kan lämnas till ett arkitektskrå, som fastnat i en estetisk och ideologisk återvändsgränd, en byggindustri, som skapar anonyma och monotona stadsmiljöer och politiker som rapar värdeord, men som inte omsätter dem i verkligheten. Arkitekturen får vi alla leva med, vare sig vi vill eller inte, därför borde fler göra sin röst hörd.