Pandemin stavas förlust. Jag saknar att krama mina föräldrar, att käka tapas med min 70+kompis och att gå på bio. För att inte nämna Liseberg! För den som drabbats av det värsta och mist en kär anhörig är förlusten förstås oåterkallelig. Jag försöker påminna mig om det och att jag har mycket att vara tacksam för. Som att kunna längta efter en vardag som den såg ut alldeles nyss.
Vi vet ännu inte när, men snart ska ändå samhället återgå till något slags normalitet. Det innebär att vi måste ta nya tag om de problem som var viktigast innan covid-19 slog till. Ett sådant problem var den organiserade brottsligheten, och den långtgående förlust av trygghet denna för med sig i delar av vårt samhälle. Jag läste nyss boken ”Familjen”. Där ger Johanna Bäckström Lerneby ur sitt perspektiv en bild av detta genom att beskriva klanväldet i en av Göteborgs förorter.
Att bli utsatt för brott är såklart en fruktansvärd erfarenhet för den enskilde. Det beskriver Bäckström Lerneby med förfärande tydlighet. Men den organiserade brottsligheten drabbar också samhället och i förlängningen vår demokrati. När man inte vågar protestera mot hot om våld sätts yttrandefriheten ur spel. Då medborgarna börjar tvivla på samhällets förmåga att skydda oss mot det hänsynslösa våldet är förlusten av tillit rent skadlig. Sverige har inte varit tillräckligt väl riggat för att möta våldet i den organiserade brottsligheten. Det behöver vi ändra på.
Jag leder sedan december en utredning om hur kommunernas roll i det brottsförebyggande arbetet kan stärkas. Utredningen ska vara klar nästa sommar. Det handlar om att ta fram ett förslag om hur ett lagstadgat kommunalt ansvar skulle kunna utformas. Det handlar även om att kartlägga vilka förutsättningar kommunerna behöver, bland annat om ekonomiska resurser och samverkansmöjligheter med statliga myndigheter, för att kunna axla det ansvaret.
Kommunerna kan inte lösa detta på egen hand. Men jag ser framför mig att de skulle kunna göra mer än idag. Framför allt tror jag att det finns en stor potential i att kommunerna öppet och systematiskt samarbetar med Polisen, Säpo, Skatteverket och andra myndigheter med muskler att motverka brott. Det är när man gör gemensam sak för att mota den organiserade brottsligheten som man verkligen kan nå framgång.
En stor del av utredningens, och mitt, arbete rör sig nu om att prata med kommunala företrädare och andra aktörer runtom i hela landet. Dialogen är både konstruktiv och lovande. Förhoppningsvis kan man också vara färdig att lägga partipolitisk prestige åt sidan. Vi kommer aldrig tycka exakt lika men den här frågan kräver en pragmatisk inställning.
Förlusten av tillit till samhällets förmåga att motverka brott är redan för hög. Det samhälle som kommer ut i andra änden av coronakrisen måste snabbt bli starkare i arbetet mot den organiserade brottsligheten. För medborgarnas men även demokratins skull. Utredning är en av pusselbitarna. Det finns såklart mycket annat som behöver göras. Svårt, ja. Men inte omöjligt.
