Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Brottsbekämpning kräver ett samhälle med självförtroende

Staten måste markera att brott får konsekvenser. ”Hårdare tag” är inte det enda svaret på den ökande kriminaliteten. Men det är en central del av svaret, och det står framförallt inte i motsättning till åtgärder för att förebygga brott.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Rånmordet på Hisingen sticker ut från mängden personrån i sina tragiska konsekvenser. Men det är samtidigt en del i ett mönster. Det finns skäl för skriverierna i pressen om ”rånvågor” på flera håll i landet. Enligt den nationella trygghetsundersökningen från BRÅ har antalet utsatta på årsbasis nästan fördubblats de senaste åren. Under 2017 var det 1,3 procent som rapporterade att de blivit utsatta för personrån. 1 av 76 kan tyckas som en låg siffra. Men då talar vi om hela befolkningen. Många undviker att utsätta sig för farliga situationer, som att gå ensam hem genom Göteborgsnatten.

Inrikesminister, Mikael Damberg, kommenterade mordet på den unge mannen i Göteborg med att vi måste bekämpa brotten, men också brottens orsaker. Det har han rätt i, även om det ytterst är regeringen som bär ansvar för att ha fört oss dit vi är – till viss del genom en rad olyckliga men likväl medvetna politiska beslut som ökat det sociala och psykologiska utanförskapet.

Vad gäller brottsbekämpningen är det inte bara antalet poliser som måste öka utan även lagstiftningen som behöver skärpas. Det kan inte vara regeln att polisen griper brottslingar som nästan omedelbart släpps på fri fot. I det nu aktuella fallet var två av de misstänkta nyligen dömda för annan brottslighet.

Att bekämpa brottens orsaker är också helt nödvändigt. Inte sällan missförstås det som att om vi bara hade lite fler fritidsgårdar, eller minskade den ekonomiska ojämlikheten, så skulle brottsligheten minska eller ta slut. Det är en grov förenkling, för att inte säga rent vilseledande.

Fattigdom eller ojämlikhet gör inte människor kriminella i sig (däremot kan ett starkt fokus på att berika sig individuellt i samhället ha en skadlig inverkan på moralen). Brottsligheten började gå upp i Sverige på redan 1960- och 1970-talen, från mycket låga nivåer, trots att jämlikheten då samtidigt fortsatte att öka. Vad som däremot minskade var den sociala kontrollen. Normer, inte minst inom familjen men även i grannskapet, spelar nämligen en avgörande roll för risken att hamna i kriminalitet, missbruk och andra sociala problem.

Därför är offentliga insatser sällan särskilt effektiva om de inte utgår från att bygga förtroende och meningsfull gemenskap hos de ungdomar man försöker nå. I praktiken är det oftast bara något ett fungerande civilsamhälle kan klara av.

Men staten måste å sin sida markera att brott får konsekvenser. ”Hårdare tag” är inte det enda svaret på den ökande kriminaliteten. Men det är en central del av svaret, och det står framförallt inte i motsättning till åtgärder för att förebygga brott. De förebyggande insatserna måste i grunden också gå ut på att stärka samhällets normer, som ju ytterst handlar om att lägga band på oss själva och respektera våra medmänniskor. Det står inte i konflikt med att fånga upp unga kriminella. Tvärtom. I ett samhälle med tydliga normer, som agerar med styrka och självförtroende, kommer fler unga män att ställa sig på samhällets sida och färre att försöka riva sönder det.