Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Olof Hallonsten: Bra forskning bedrivs inte bara vid topprankade universitet

Regeringens beslut att göra ännu en högskola till universitet går att kritisera på goda grunder. Men kritikerna skjuter bredvid mål om de tror att kvalificerad forskning bara kan bedrivas på större lärosäten.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

En av få verkliga nyheter i regeringens forskningsproposition, som presenterades strax före jul, var beslutet att göra Mälardalens högskola till universitet, från och med 1 januari 2022.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Sverige behöver färre och bättre universitet, inte fler och sämre, heter det. Inte sällan hänvisas till internationella rankinglistor där ytterst få svenska lärosäten kvalar in på topp 100, och där regionala högskolor sällan ens finns med.

Det är nog sant att Sverige troligen inte behöver fler universitet. Men det är å andra sidan inte så enkelt som att de etablerade universiteten i Lund, Uppsala, och Göteborg i alla avseenden är bättre på forskning och utbildning än exempelvis högskolorna i Västerås/Eskilstuna (Mälardalens högskola), Trollhättan (Högskolan Väst), eller Borlänge/Falun (Högskolan i Dalarna).

Räknat per anställd forskare har de etablerade universiteten i regel fler publikationer i fina tidskrifter, och fler citeringar till dessa publikationer. Naturligtvis har universiteten också fler och mer prestigefyllda anslag, om man gör en sammanställning för hela lärosätet. Universiteten i Lund, Uppsala och Göteborg placerar sig också högre på de internationella rankinglistorna, än vad Sveriges många regionala högskolor gör.

Men dessa internationella rankinglistor beskriver egentligen ingenting annat än den sammantagna koncentrationen av forsknings- och utbildningsverksamheter av toppkvalitet på en plats, verksamheter som inte behöver ha någon inbördes koppling. Kvaliteten mäts dessutom med specifika mått som till sin natur är förenklade och selektiva.

Ofta används sammanvägda mått: till exempel av publiceringar, citeringar, forskningsanslag och enkätundersökningar. Men ingen av dessa förmår att mäta kvalitet och nytta i en djupare mening.

Ska man ändå mäta bör man mäta precist, och rätt saker. Det finns ingenting som säger att inte svenska universitet och högskolor, också de regionala, kan bedriva forskning och utbildning av mycket hög kvalitet och till stor nytta för samhället. I enskilda forskningsmiljöer kan kvaliteten och innovationskraften till och med vara av världsklass.

Forskningen i neurologi eller lingvistik eller analytisk kemi på ett lärosäte kanske är internationellt ledande, medan den i idéhistoria, immaterialrätt eller sociologi är medioker. Eller vice versa. Att ens försöka jämföra dem med hjälp av ett enhetligt mått är meningslöst. Att bunta ihop alla de hundratals forskningsmiljöerna vid Göteborgs universitet, och använda ett aggregerat mått på deras kvalitet, för att därefter jämföra universitet som helhet med Mälardalens högskola eller med toppuniversitet som Harvard och Oxford, är likaledes meningslöst. Men det är just vad man oftast gör för att hävda att Sverige behöver färre och bättre universitet.

Kvalitet och nytta i forskning och utbildning kan egentligen inte fångas in alls av kvantitativa mått. De flesta av de mest spridda och revolutionerande teknikerna som bygger upp vårt nuvarande samhälle har varit resultat av forskning av toppkvalitet. Men varken kvaliteten i den forskningen, eller den nytta innovationerna så småningom gjort, kunde någonsin ha beskrivits på förhand genom att räkna publiceringar, citeringar och storlek på anslag.

För ett antal år sedan studerade jag forskningsmiljöer vid svenska regionala högskolor, och fann flera som var ledande i Sverige och internationellt välrenommerade, inom sina specifika fält. De arbetade mycket framgångsrikt i samarbete med industriföretag och bidrog starkt till både produkt- och processoptimering och förbättringar i hållbarhetshänseende, och mycket annat.

Forskarna i dessa miljöer var inte sällan välmeriterade i publicerings- och citeringshänseende. Men detta var inte deras huvudsakliga drivkraft. Det var inte heller det viktigaste för dem som betalade för deras forskning. Men de bedrev tvivelsutan forskning av mycket hög kvalitet och bidrog till innovationer med stort genomslag. Även om de verkade i Västerås, Trollhättan och Borlänge.

De flesta ledande forskningsmiljöer är idag mer uppkopplade mot internationella disciplinära nätverk än mot andra discipliner (eller andra inriktningar) vid samma lärosäte. Den fysiska platsen är med andra ord ofta – men inte alltid – underordnad nätverken.

Samma sak gäller, i princip, utbildningen. Även mätt med gängse kvalitetsmått, med sina inneboende brister, kan det mycket väl finnas enskilda utbildningar av toppkvalitet vid Mälardalens högskola, liksom det kan finnas undermåliga enskilda utbildningar vid universiteten i Göteborg eller Lund.

Därmed alltså inte sagt att Mälardalens högskola bör bli universitet. Kanske är dess samlade forskning och utbildning helt enkelt för dålig för att högskolan ska förtjäna titeluppgraderingen och de privilegier och pengar som följer med den. Men för att konstatera att så är fallet krävs djupare och mer specifik granskning. Detta har regeringen inte gjort, och därför är bevekelsegrunderna för beslutet dåliga.

Tyvärr visar regeringen därmed också prov på bristande förståelse för hur vetenskaplig forskning fungerar, och hur den kan och bör styras och utvärderas.