Svenska Dagbladets ledarskribent, Daniel Schatz, uppmärksammade igår att en del av det partianknutna biståndet – till stöd för närstående partier i andra länder – har slussats till revolutionära kommunistpartier. Pengarna har gått via Vänsterpartiet.
Tidigare har samma partis bistånd bland annat gått till en organisation som kom att strida på den ryska sidan i inbördeskriget i Ukraina.
Få känner nog till det. Men varje år kan riksdagspartierna söka cirka 80 miljoner kronor för stöd till systerpartier runt om i världen. Det rör sig alltså om skattepengar, som istället för att kanaliseras av experter och tjänstemän på Sida delas ut av de politiska partierna. Liksom mångmiljonstöden till de partianknutna folkbildningsförbunden ger upplägget både jobb och utlandsresor att fördela.
Det partianknutna biståndet har kritiserats för bristande kontroll och kvalitetssäkring. Det är lätt att slösa med andras pengar. I stort sett samtliga partier som ägnar sig åt detta har haft problem med att pengarna hamnat i orätta händer. Stödformen infördes 1995 och försvararna menar att riksdagspartierna är särskilt lämpade att stödja likasinnade partier i andra länder.
Bakgrunden är att borgerliga partier tidigare stött uppbyggandet av sina systerpartier i Baltikum. Det var förstås en vällovlig insats. Men uppenbarligen gick det att göra utan statliga pengar. Frågan är om inte Vänsterpartiets användning av sina biståndspengar snarast är en logisk följd av systemet.
Tanken var ju att partierna skulle stödja likasinnade, vilket i en internationell kontext lätt blir att V stödjer kommunister.
Politiskt beslutsfattande och förvaltning bör så långt som möjligt hållas isär. Sammanblandningen av civilsamhälle (där partierna ingår) och stat är problematisk på flera sätt. Det är förstås svårt att komma ifrån intrycket att partierna gynnar sig själva med skattemedel. Ett civilsamhälle som blir beroende av skattemedel har också en tendens att förstelna till karriärorganisationer.
Att partierna får pengar för att upprätthålla sin egen kärnverksamhet är en sak. Folkvalda bör inte stå i ekonomisk beroendeställning. Men miljonrullningen av skattemedel till floran av sidoorganisationer borde stoppas.
Återinför istället skatteavdraget för bidrag till ideell verksamhet. Då kan liberaler stödja liberaler och kommunister stödja kommunister – med sina egna pengar.
