Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anne-Marie Lindgren: Borgerligheten förstår sig inte på jämlikhet

Moraliska argument för ojämlikhet blir vanligare. Kanske för att effektivitetsargumenten visat sig vara svaga. Men marknadens utfall är inte alltid rättvist.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ett jämlikt samhälle är ett samhälle utan över- och underordning. Det betyder förstås att strävanden mot jämlikhet ofta möter kritik från grupper som finns i just överordnade positioner.

Ett genomgående mönster är då att jämlikhet framställs som skadligt för viktiga samhällsvärden. Under 1900-talet har det främst handlat om att tydliga ekonomiska skillnader var betydelsefulla, för att inte säga nödvändiga, för den ekonomiska tillväxten.

Så det är ett intressant tecken i tiden att Ratioakademien valt att i sin nyutkomna skrift argumentera för ekonomisk ojämlikhet med mer moraliska argument: Jämlikhet är orättvist, därför att den fördelningspolitik som sker i jämlikhetens namn berövar ekonomiskt framgångsrika människor värdet av deras egna insatser.

Återgången till detta gamla naturrättsliga argument speglar kanske en insikt att det gamla tillväxtargumentet inte riktigt håller; det ifrågasätts tydligt i dagens internationella forskning. Men det kan kanske också visar på den förskjutning mot konservativt färgad idédebatt i stället för marknadsliberalismens hårdföra nyttoargument, som mer allmänt börjar märkas i dag.

Huvudpoängen i skriften är att det som bör eftersträvas är vad man kallar jämlikhet i möjligheter, inte jämlikhet i utfall. Det är en vanlig distinktion på konservativt och liberalt håll, men för mig som gammal socialdemokratisk jämlikhetsdebattör är det en uppdelning som för tanken fel - och slår in öppna dörrar.

För socialdemokratisk jämlikhetspolitik har aldrig handlat om lika utfall. Socialdemokrater har förmodligen andra uppfattningar än näringslivet om vad som är rimliga löneskillnader, men vi tycker inte att alla arbeten ska betalas med samma lön; kompetens, ansvar och risker är sådant som bör ge avtryck i lönesättningen. Alla barn ska ha lika möjlighet till bra skolgång, men alla ska inte bli akademiker. Det handlar både om olika intressen och förutsättningar, men också om att arbetslivet faktiskt behöver ett stort antal olika kompetenser - inte bara akademiska.

Då är vi tillbaka i det där med över- och underordning.

Människor ska ha rätt att fritt göra sina egna livs- och yrkesval - men inget val ska behöva leda till att man hamnar i kraftigt underläge. Man ska kunna delta i det politiska livet och påverka på lika villkor med andra. Man ska kunna påverka sina arbetsvillkor och sin arbetsmiljö - inte vara en slit-och-slängprodukt att utnyttjas helt efter arbetsgivarens intressen.

Möjlighet till utbildning, vård vid sjukdom, och vissa ekonomiska marginaler den dag man går i pension hör också till det som krävs för att ge människor - oavsett yrkesval och lönenivå - möjligheten att råda över sitt eget liv.

Det är de här jämlikheterna som kräver en omfördelningspolitik. Det betyder att vi måste korrigera en del av de effekter ”marknaderna” har på själva inkomsterna. Med tanke på att marknadseffekter långt ifrån alltid är rättvisa, och att det förvisso inte bara är de egna insatserna som skapar dem, ser jag inga etiska problem med de korrigeringarna.