”Kan inte allt bara vara som förr”. Så kan man sammanfatta grundstämningen hos delar av det borgerliga etablissemanget i Stockholm. På marknadsliberala tankesmedjor som Timbro och Fores, på Dagens Nyheters ledarsida, ja till och med på delar av Svenska Dagbladets motsvarighet, verkar man inte trivas i samtiden.
Varför deppar de? Det blåser ju högervindar med en styrka som vi knappt sett maken till under efterkrigstiden – och de begränsar sig ingalunda till ett uppsving för nationalism och konservatism. Det våras för borgerliga kärnvärden – att man ska göra rätt för sig, arbeta och inte leva på bidrag, att lag och ordning ska upprätthållas – attityder som utan problem kan betecknas som liberala. Visst har missnöjet med migrationspolitiken varit en katalysator. Och visst har SD varit bäst på att fånga upp stämningarna. Men de S-väljare som gått över till SD har också blivit mer höger i den ekonomiska politiken. Samtidigt har SD som parti generellt rört sig i liberal riktning, speciellt jämfört med för tio år sedan, och inte minst i synen på företagande och familjen.
Borgerligheten har varit senfärdig med att fånga upp de nya väljarströmmarna. Dåliga känselspröt är en del av förklaringen. Gamla lojaliteter en annan. För trögheten, ja bristen på entusiasm, inom delar av det borgerliga etablissemanget handlar inte så mycket om ett upplevt hot mot liberala kärnvärden som man vill göra gällande. Visst finns det strömningar i tiden som är potentiellt farliga. Och givetvis ska borgerligheten stå upp för grundläggande rättsprinciper. Men hoten ska inte heller förstoras upp i vad som mest är ett försök att blunda för nya politiska realiteter.
Mycket av vantrivseln hos de som vant sig vid att kontrollera dagordningen handlar just om kontroll, makt och klass. För 10-15 år sedan hade den politiska tyckareliten fortfarande monopol på det offentliga samtalet. När näringslivets tankesmedja Timbro och den vänsterliberala tankesmedjan Arena ordnade debatt var det en stor händelse som alla talade om. Eller alla och alla. I praktiken rörde det sig om en liten grupp politiska tjänstemän och opinionsbildare med tillgång till medieplattformar, inte sällan hämtade ur samma sociala kretsar som debattörerna själva – unga karriärakademiker och politiska broilers, oftast statsvetare och ekonomer, med siktet inställt på lukrativa uppdrag inom politiken och Public Affairs-branschen.
De här sociala nätverken har dominerat borgerligheten – och faktiskt även socialdemokratin – sedan åtminstone 1990-talet. Ena dagen kommunikatör på Almega, andra dagen politisk sakkunnig på Regeringskansliet. Ena dagen policyexpert på valfritt fackförbund, andra dagen politiskt sakkunnig på Regeringskansliet. Tredje dagen policyrådgivare på bankföreningen. Vid regeringsskiftena har det varit vaktavlösning.
Så ser det i hög grad fortfarande ut i huvudstadens centrala kvarter. Ute i kommunerna är det visserligen annorlunda. Men den maktkrets som verkar och minglar i Stockholm, i synnerhet på tjänstemannanivå, där de strategiskt viktiga besluten ofta tas, har med åren blivit alltmer socialt homogen och avskuren från de flesta medborgares vardag.
De senaste åren har emellertid något hänt. Det har börjat skälva i pyramidens botten. På kort tid har Internet och sociala medier fullständigt förändrat villkoren för politisk opinionsbildning och politiskt maktutövande. Eliterna har börjat tappa kontrollen. Nu går det inte längre att ignorera breda opinioner. Det är inte överraskande för den som kan sin historia. Ny teknik har alltid utmanat sittande eliter, speciellt när de suttit länge.
Tidigare fördes den offentliga debatten ofta över huvudet på det stora flertalet. Väljarna uppfattade den, ofta med rätta, som tråkig eller irrelevant skenfäktning. Syftet var nämligen sällan att primärt lyfta frågor medborgarna ansåg angelägna, utan sådant som de organiserade särintressena och de lejda PR-konsulterna ville ha upp på agendan. Teknokraterna kunde sköta sitt i fred. Sedan vi börjat tala politik på riktigt har många fler vaknat och samhällsintresset hos den vanlige svensken skjutit i höjden. Det är knappast någon tillfällighet.
Borgerligheten måste inse att den under dessa nya omständigheter måste vara en bred rörelse med förankring i folkdjupet för att ha en chans att vinna förtroende. Historiskt har högern enbart lyckats erövra makten när den breddat sig – och därmed lyckats fånga upp det folkliga missnöjet med centralmakten. Regeringsskiftet 1976 hade inte varit möjligt utan den jordnära Torbjörn Fälldin och det dåvarande Centerpartiets närmast civilisationskritiska hållning i centrala frågor som kärnkraft, storskalig byråkrati och urbanisering. Nästa maktskifte, 1991, möjliggjordes i första hand av att hela två etablissemangskritiska partier, Kristdemokraterna och Ny Demokrati, äntrade riksdagen samtidigt.
Det enda i egentlig mening planerade maktskifte borgerligheten har lyckats åstadkomma är alliansregeringens tillträde 2006. Men även det byggde på en breddning av perspektiven. Statsminister Fredrik Reinfeldt var knappast någon folktribun, i grunden var han en teknokrat. Han har fått mycket och berättigad kritik för att han försummade polisen, rättsväsendet, försvaret och migrationspolitiken. Han gjorde sig även skyldig till en del mindre genomtänkta privatiseringar. Underlåtelser och misstag som dock inte enbart ska läggas på Reinfeldts eller Moderaternas skuldkonto. Det var trots allt en koalitionsregering.
Reinfeldt gjorde dock också en hel del rätt. Han bidrog till att bryta den S-hegemoni som mer eller mindre sågs som naturgiven i Sverige ända fram till 2006. Han lyckades tack vare att han gjorde upp med flera av de käpphästar som omhuldades inom den Stockholmska makteliten.
Skattesänkningar skulle riktas om till låg- och medelinkomsttagare. Arbetsrätten skulle inte försämras i onödan. Välfärdens kärnverksamhet skulle bevaras. Framförallt: arbetslinjen skulle gälla istället för bidragslinjen i ”kampen mot utanförskapet”, som det hette – ett inlindat sätt att peka ut den låga sysselsättningen i vissa förortsområden som ett problem.
Detta låg i linje med vad de flesta borgerliga och mittenväljare ville ha – och det gör det fortfarande. En bred höger kan inte reducera sig till ett intresseparti för folk som har det gott ställt. Utvecklingen går snarast mot att högern får representera allt bredare socioekonomiska grupper i takt med att vänstern överger dem.
Reinfeldt blinda fläck var det som låg utanför den rent ekonomiska aspekten av tillvaron. Den borgerliga världsbilden sträcker sig nämligen längre än till kamerala transaktioner. Att man ska göra rätt för sig och att offentligt slöseri ska motarbetas är i grunden en moralisk hållning. Väljarna vill också att polisen ska komma när man ringer, att gängkriminaliteten bekämpas hårt samt att den som kommer som nyanländ till Sverige ska bidra till samhället och anpassa sig. De vill kunna vara stolta över sitt land och stå upp för dess moral. Det borgerliga samhället grundar sig nämligen i sociala normer. Inte i individuella kalkyler.
Det borgerliga väljare vill slippa är att behöva betala höga skatter till bidragstagare, slösaktiga projekt eller folkuppfostrande tjänstemän. Det ska istället löna sig att arbeta och driva företag. Det är fullt förenligt med att merparten samtidigt vill slå vakt om, för att inte säga förbättra, välfärdens kärnuppgifter. Att skolan ska lära ut kunskap under ordnade former. Att man ska få vård i rimlig tid. Att hemtjänsten ger en värdig omsorg om de äldre. Egentligen är det ganska enkelt. Samhällskontraktet följer av den nyss nämnda moraliska ordningen.
Men så var det det här med särintressena, lobbyisterna och de allt smalare nätverken i huvudstaden. De som gett oss mångmiljardfiaskot Nya Karolinska i Stockholm och durkdrivna skolkoncerner som delar ut datorer istället för att anställa lärare. De som gett grönt ljus för allehanda skojare, riskkapitalister och kriminella att dyka upp som ”lotsar” i arbetsförmedlingen, dyra konsulter i kommunerna eller oseriösa ägare av HVB-hem – för att bara nämna några exempel.
Dessa organiserade särintressen har helt enkelt haft ett oproportionerligt och skadligt stort inflytande över svensk borgerlighet. Förklaringen är inte bara bristande förankring i de egna leden utan även brist på egna intellektuella och ekonomiska resurser hos partierna.
Detta är inte en kritik av näringslivet i stort. De flesta riktiga företagare undrar nog också ibland över vad deras företrädare håller på med. Om de skolboksideologer som förskönande kallas ”tankesmeder” verkligen är de bästa att föra deras talan – ungdomar som sällan själva satt sin fot i företagarvärlden.
Näringslivet är inte enhetligt. Att tjäna pengar på skattemedel, stinna advokater och goda politiska kontakter är något helt annat än att varje dag försöka göra sitt bästa i stenhård konkurrens. Vare sig vi talar om innovationsföretag i exportindustrin, hantverkare eller kämpande butiksinnehavare så skapar de de riktiga värden på riktiga marknader. De andra, de som levererar undermåliga tjänster på skattebetalarnas bekostnad bestjäl inte bara vanliga löntagare utan även sina företagarkolleger. I praktiken håller de uppe skattetrycket för egen vinning.
Alla privata aktörer som indirekt betalas via skattsedeln är naturligtvis inte skurkar. Däremot måste man inse att olika verksamheter är strukturellt olika lämpade för marknadsmekanismer. Att bygga en skola är något helt annat än att driva en skola. Avgörande är kundens förmåga att bedöma varan eller ångra sig vid misstag. Det är skillnad på om kunden är en vanlig privatperson är ett proffs – och det är skillnad på tjänster och tjänster. När förmågan att bedöma kvaliteten är dålig så blir ytan viktigare än innehållet.
Idag förväntas gamla människor, som knappt kan klara sig själva, kunna jämföra äldreboenden, och byta utförare om det inte blev bra. Föräldrar till skolelever förväntas se igenom den glättiga reklamen när de ska köpa en tjänst som sträcker sig flera år framåt i tiden. Helst ska de också ha koll på skolans ekonomi, ägare och hyreskontrakt – annars kan det gå som för eleverna på Cybergymnasiet i Göteborg, där verksamheten nyligen lades ned abrupt för att "hyreskontraktet blev uppsagt". Det är ett världsunikt system. Okänt i mer borgerliga länder.
Föreställningen att vanliga medborgare skulle göra dessa val utifrån en rationell kalkyl, snarare än utifrån rykten och kontakter, är lika naiv som att tron att man kan bemästra världen genom att läsa ”Råd och Rön”. En svensk tradition av social ingenjörskonst i ny förpackning som närmast påminner om makarna Myrdals idéer om "rationell konsumtion" eller 1970-talets kommunala konsumentkonsulenter.
Statliga upphandlingar tenderar å sin sida att gynna den som är stor nog att bemästra den enorma byråkrati de skapar. Man kan inte i all evighet bortförklara detta eviga problem med en magisk tro på bättre upphandlingar och utvärderingar – också den perfekta upphandlingen är en nästan planekonomisk myt. Även här gäller att det som fungerar hyfsat för sophantering inte nödvändigtvis gör det när vi talar om barn, gamla och arbetslösa. Resultatet blir ofta både svårmätbart och manipulerbart.
Man frågar sig: i vems intresse? Inte är det i den vanlige företagarens. Snarare handlar det om resursstarka lobbygrupper, vilkas vinning inte har något med verklig liberalism att göra. Näringslivets tankesmedja Timbro hör till dem som sedan 1990-talet mest intensivt drivit svensk borgerlighet i en riktning som fjärmat den från människors vardag. Inte minst genom att medvetet och långsiktigt bearbeta de borgerliga ungdomsförbunden.
Timbro har inte bara berett vägen för ”crony capialism”, det vill säga en osund symbios mellan politik och näringsliv. De har också saknat känsla för politikens realiteter. I ett läge när många kommuner går med stora underskott – inte minst Göteborgs Stad – så föreslår näringslivets tankesmedja skattesänkningar på 250 miljarder med tyngdpunkten av skattesänkningarna till de som tjänar bäst (25/11 2019).
Det är inget fel med skattesänkningar, tvärtom. Men de behöver genomföras i en verklighet som fysiskt går att greppa. Har tankesmederna missat att Sverige har en integrationsskuld av guds nåde med kroniskt underpresterande skolor, en skyhög arbetslöshet bland utrikesfödda och en, på sikt, allvarligt försämrad försörjningskvot som innebär att en allt mindre andel ekonomiskt måste bära en, i större utsträckning, både åldrande och mer heterogen befolkning?
Timbro har knappt lyft ett finger för att förhindra det krisläge som uppstått. Timbros systerorganisationer Migro och Reforminstitutet drev tvärtom aktivt på för den kostnadsdrivande svenska invandringspolitiken som vi nu ser konsekvenserna av. Även om drivkraften kanske inte varit att knäcka välfärdsstaten så var det heller inget man såg som ett problem, trots medvetenhet om riskerna. För radikala utopier och ideal har genomgående varit viktigare än konsekvenserna. Man har så att säga gått på Annie Lööf-linjen - en politiker som fostrats i Timbros anda. Som en ödets ironi har denna Center-radikalism dessutom bidragit till att vi idag har en S-ledd regering istället för en borgerlig.
Timbro försvarar idag västvärldens mest generösa regler för arbetskraftsinvandring. Trots omfattande fusk där exempelvis falska arbetstillstånd säljs som sedan kan användas för att ta hit anhöriga på statens bekostnad. Trots att det gynnar oseriösa företagare och snedvrider konkurrensen – och kanske framförallt – trots att okvalificerad arbetskraftsinvandring knappast är någon vinstaffär för samhället som helhet, speciellt när det redan finns gott om nyanlända arbetslösa som vi behöver få in på arbetsmarknaden.
Tondövheten inför strömningarna i väljarkåren är frapperande. Timbro har på senare år velat avskaffa den lagstadgade semestern (Aftonbladet 4/10 2017) Avskaffa föräldraledigheten (Timbro 27/2 2018) samt lanserat en bok på svenska som öppet pläderar för att avskaffa demokratin och ersätta den med elitstyre (Timbro 23/11 2017). Med undantag av nättidningen Smedjans redaktörer, som symptomatisk nog slutade vid årsskiftet, har Timbro talat väldigt tyst om den fråga som kanske berör flest näringsidkare just nu – den ökande brottsligheten runt om i landet – samtidigt som man drivit på för arbetskraftsinvandring och försämrade anställningsvillkor.
Det är en fråga om grundläggande perspektiv. Ska borgerligheten vara överhetens och de skattefinansierade tjänsteföretagens röst eller en kraft för industrin, småföretagen och medborgarna? Här står borgerligheten – inklusive näringslivets organisationer – inför ett val. Ska man verka för ett samhälle där alla kan känna sig trygga, där infrastruktur och utbildning fungerar, där den offentliga förvaltningen gör det den ska och där man ställer krav på medborgarna, utan att lämna dem i sticket?
Eller ska man tvärtom verka för radikala idéer som i grunden ser samhället – inklusive borgerliga normer och institutioner – som ett problem? Där drömmen är en avskaffad stat och gränslöshet? Vad som i praktiken blir ett Eldorado för vaktbolag och kriminella.
Valet borde vara enkelt. Det är också rätt tydligt vad väljarna vill ha. Boris Johnsons valseger i Storbritannien pekar mot framtiden. Den brittiske premiärministern har visat att man inte behöver vara högerpopulist för att främja hela nationen. Att man inte behöver vara köpt som borgerlig politiker. Att det går att stå emot de privilegierade särintressena. Att ordning och frihet inte står i motsats till varandra. Utan att de tvärtom är varandras förutsättning.
