Franska bönder är inte längre ensamma om att protestera.
Franska bönder är inte längre ensamma om att protestera. Bild: Michel Euler

Håkan Boström: Bondeprotesterna säger något om tillståndet i Europa

Bondeprotester är inte längre en unikt franskt fenomen. Runtom i Europa jäser missnöjet med EU:s frihandelspolitik och en klimatpolitik som inte tar tillräckliga sociala hänsyn.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

För en vecka sedan samlades franska bönder för att protestera – eller snarare försöka lamslå – huvudstaden Paris i protest mot böndernas försämrade villkor. Responsen blev hård. Frankrikes inrikesminister, Gérald Darmanin, kommenderade ut 15 000 poliser att möta ”hotet”. På fredagen vek sig dock regeringen för protesterna och utlovade både ekonomiskt stöd och att dra tillbaka vissa miljökrav. Redan tidigare har regeringen tvingats backa från att höja dieselskatten.

Att några hundratal franska bönder protesterar högljutt mot den franska regeringen är egentligen en rutinhändelse. Fransmännen är kända för att ta till gatorna i tid och otid när de är missnöjda med något. Men på senare tid har det förekommit högljudda jordbrukarprotester runt om i Europa. I Nederländerna, Belgien, Irland, Rumänien, Grekland, Polen och inte minst i EU:s kärnland Tyskland som inte alls har Frankrikes protestkultur.

ANNONS

Den höga inflationen har skuldsatt bönderna, samtidigt som EU:s klimatomställning slår mot sektorns ekonomi. Till det kommer unionens beslut att tillåta billig import av bland annat ägg, socker och kycklingar från Ukraina – en föraning om vilka kontroverser inkorporerandet av de ukrainska storjordbruken i EU kommer medföra. Även planer i Bryssel på att underlätta importen av billiga jordbruksprodukter från Sydamerika väcker ilska. De europeiska bönderna menar med viss rätt att miljökraven är mycket lägre på importen.

Undertonen i protesterna är protektionistisk. Bönderna kan hänvisa både till det nya, mer hotfulla säkerhetspolitiska läget och erfarenheterna från coronapandemin när de hävdar att Europa behöver vara självförsörjande på livsmedel. Konflikten är egentligen mycket gammal. Industri- och tjänstesektorn vill ha låga livsmedelspriser för att kunna betala ut låga löner, medan det militära försvaret och bönderna vill ha ekonomiskt oberoende och nationellt stöd.

Nu är jordbruket inte alls lika viktigt som det var för hundra år sedan – sett till antalet sysselsätta – men det går inte att komma ifrån att livsmedelsförsörjningen fortfarande är lika grundläggande som den alltid varit. Stadsborna behöver mat på bordet lika väl som alla andra.

Bondeprotester har också en särskild politisk och symbolisk sprängkraft, trots att kontinentens jordbruk ofta drivs som moderna storföretag. Olika högerkonservativa och även mer extrema grupper runt om i Europa har redan försökt dra nytta av missnöjet. Att importen från Ukraina finns med på ett hörn gör det även till ett intressant ämne för ryska påverkansoperationer.

ANNONS

Det vore dock ett misstag att avfärda missnöjet som enbart uttryck för vilseledning och särintressen. Klyftorna ökar mellan land och stad, fattiga och rika i Europa. Utmaningen för EU är att hitta lösningar som håller ihop unionen. Sverige har åtminstone tidigare varit en förebild för hur man kan kombinera frihandel och ekonomiska reformer med social trygghet och sammanhållning. Hur något liknande ska gå att åstadkomma på Europa-nivå under 2000-talet, med dess betydligt svårare utmaningar, är däremot en fråga som knappast någon presenterat ett bra svar på än.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS