Sverige har under senaste tiden drabbats av bombattacker på en nivå som saknar motstycke i fredstid. En situation som snarast får jämföras med läget i länder drabbade av systematisk terrorism och separatism. Därutöver har morden på oskyldiga personer utan brottslig bakgrund fortsatt som en grotesk konsekvens av hämndkulturen som präglar gängen.
Minns hur det var när just granatattackerna ökade från närmare noll för bara sju år sedan till 2016-års rekordantal 39. För fem år sedan steglades skribenten Per Gudmundson för att han i en text beskrev polisens "no-go-zones". Det vill säga områden där det föreligger fara för blåljuspersonal att vistas i. Diskussionen om begreppet tycktes aldrig ta slut. Samtidigt som såväl ambulanspersonal som brevbärare varnade att arbetssituationen höll på att bli ohanterlig.
För några år sedan var det fortfarande populärt att tala om Sverigebilden och att så kallad "alarmism" var skadlig. Svartmåla inte Sverige! Var inte så pessimistisk och negativ löd uppmaningen. Det är faktiskt mindre av den varan nu. Det är helt enkelt svårt att svartmåla när explosioner och skottlossningar avlöser varandra i bostadsområden.
Men den politiska handlingskraften har uteblivit. I stället har brottsligheten, för att låna skribenten Paulina Neudings ord, blivit "normaliserad" i Sverige. Fem explosioner på två dygn är inte längre något extraordinärt som fångar hela landets blickar, utan något som tillhör svensk vardag 2019.
Statistiken över attacker med handgranater visar att de tog fart 2014 - samma år som Gudmundson skrev sin text. Det var alltså då som svensk politik borde ha vaknat på riktigt.
Men ser man tillbaka på diskussionen i offentligheten så sattes uppmärksammandet av det grova våldet i ett väldigt specifikt sammanhang: Huruvida en eller annan verklighetsbeskrivning spelade SD i händerna. Oron över att framstå som ond och fascistanstruken i offentligheten trumfade önskan att lösa allvarliga samhällsproblem. Inte ens problem kunde de kallas, det var ju "utmaningar"!
Det är en bidragande orsak till den chockade yrvakenhet som nu präglar regeringen så fort den konfronteras med läget på gatorna. Eftersom våra regeringsföreträdare så länge marinerats i en postmodern samhällsdiskussion om ordens laddning och otillåtna narrativ så är de just nu helt oförberedda för det som sker. För att inte tala om lamslagna när det kommer till de konkreta lösningarna. Som alltså, även om de levererades, skulle implementeras i elfte timmen.
Det obehagliga är att den radikala brutaliseringen av våldet i Sverige har behandlats som ett lite smått oförklarligt naturfenomen av vår regering. Men givet att man följt samhällsdebatten under det senaste decenniet så är utvecklingen inte särskilt konstig. De nödvändiga tidiga orostecknen har bortförklarats. Socialdemokraterna har lydigt anpassat sig efter den mediala debatten. De kan i alla fall glädjas över att de inte gjorde vandringen ensamma.
Kriminella nätverk i Sverige har tillgång till tung beväpning och tvekar inte att använda den mot sina motståndare. Oskyldiga undantas inte och stryker med, som vi sett flera gånger, i både Malmö och Göteborg. Narkotika och vapen flödar obehindrat över gränserna. Det handlar inte om global konjunktur eller koldioxidutsläpp i Kina utan sådant som direkt hamnar inom regeringens ansvars- och kompetensområde; att skydda Sveriges befolkning från våld. Och om regeringen som har lagstiftningen och våldsmonopolet i sin hand inte kan få ordning på detta vad ska vi då ha den till?
