Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Blott Sverige svensk naivitet har

Varför anses det som en godtagbar ursäkt att hänvisa till sin naivitet när man som makthavare egentligen mest varit feg och senfärdig?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

"Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige nog har varit naiva i det här avseendet. Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle mitt bland oss finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna i Isil." (Ur statsminister Stefan Löfvens (S) tal med anledning av att Sverige höjde säkerhetsläget från nivå tre till fyra på en femgradig skala, 19/11-2015).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

"Vi har varit för naiva inför hotet som radikaliseringen och IS har utgjort i Sverige." (Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) med anledning av hur Göteborgs stad i intervjuer med Uppdrag granskning inte tog ställning mot IS, SVT 22/4-2015).

"Vi har varit naiva om den religiösa extremismen. Det har funnits en ängslighet, att man är orolig att kritik ska ses som rasism." (Göteborgs dåvarande kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson (S) apropå religiös intolerans, DN 26/3-2018).

"Situationen i dagsläget visar att vi helt tappat greppet. Jag tror att vi har varit väldigt naiva och vi har låtit detta fortgå i alltför stor utsträckning." (Chefsåklagare Lise Tamm, 05/10-2017, Dagens Juridik).

Jag kan fortsätta ett bra tag till med risk för att bli övertydlig. De naiva finns inom alla partier och alla samhällssfärer och deras naivitet rör alltifrån Putins Ryssland (Jan Björklund (L) TV4, 2/9-2014) till pensionsbedragare som svärtar ner ryktet för hela pensionssystemet (Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), Expressen 6/3-2018).

Synonymer till ordet naiv är: barnslig, godtrogen, aningslös, omogen, enfaldig, lättlurad, korkad. Motsatsord är: mogen, vuxen, realistisk, skeptisk. Frågan är varför det sitter en massa, enligt egen utsago, lättlurade och omogna människor på samhällets högsta positioner, från vilka de förväntas fatta välavvägda och långsiktigt kloka beslut, och ursäktar sin senfärdighet med att "vi" har varit naiva? Vilka "vi"? Och varför har "naiviteten" inte fått några konsekvenser för deras fortsatta möjlighet att sitta kvar?

Det är beundransvärt att också människor på höga samhällspositioner kan erkänna sina misstag. Men dessa exempel handlar inte om misstag, de handlar om kvalificerad feghet. I Sverige kostar det på att påpeka brister tidigt, att vara före sin tid. Därför tiger man när saken är i sin linda för att sedan när problemet är ett faktum ursäkta sig med sin naivitet och då tvingas vidta åtgärder långt kraftfullare än vad som hade behövts om man agerar tidigt.

Ta en sådan sak som de återvändande IS-terroristerna. Det krävdes inte särskilt mycket analysförmåga för att inse att en betydande andel av de som anslöt sig till kalifatet, den dag de blev besegrade, skulle vara intresserade av att återvända. För denna högst överblickbara eventualitet borde Sverige ha haft beredskap redan i samma veva som terroristerna åkte. Men icke, i stället har vi förhoppningsvis en straffskärpning på plats i augusti i år - bara sådär sex, sju år för sent.

Problemet med den påstådda naiviteten är att den kommit att framställas som något fint. Den som har varit naiv är en god människa, en optimist, som inte förstod bättre på grund av sin vilja att hysa tilltro till mänskligheten. Ädelt, javisst, men beslutsfattare med ansvar för rikets och medborgarnas säkerhet bör stoltsera med annat än snällism i dessa tider.

De påstått naiva kan nämligen inte sällan skylla på okunskap, vilket eventuellt hade kunnat anföras som en förmildrande omständighet. Det finns alltför många exempel på personer, också politiker såsom Nalin Pekgul (tidigare S), Mauricio Rojas (tidigare FP/L) och Amineh Kakabaveh (V), som varnat för den utveckling som vi nu inte kan värja oss mot. Varför lyssnade så få?

Terrorforskaren Magnus Ranstorp är ett annat exempel på en person som tidigt varnade för problematiken i landets förorter samt för behovet av kraftfulla och preventiva åtgärder mot radikalisering och extremism. I våra nordiska grannländer har han anlitats flitigt, i Sverige beskylldes han för att fiska i grumliga vatten varför få lyssna på honom. Nu när man inte längre kan ignorera verkligheten låter det emellertid annorlunda, även om det i mångt och mycket är för sent.

Den svenska senfärdigheten, naiviteten eller bara kort och gott dumheten, är ett symptom på en strukturell oförmåga att förhålla sig till komplexa problemformuleringar. Men politik är inte bara att vilja, utan främst att välja. Den som i sin yrkesutövning värjer för det obekväma av rädsla för hur han eller hon personligen ska uppfattas bör inte befatta sig med ansvarskrävande uppdrag. Visst är det hisnande att fundera över vilket land Sverige hade kunnat vara om realism i stället för naivitet hade fått dominera?