”Ursäkta oss för att vi gjorde alldeles för mycket, alldeles för tidigt, för att vi vidtog alltför kraftfulla åtgärder i enlighet med försiktighetsprincipen” - är en mening som du sannolikt inte kommer att få höra från en ansvarig politiker eller högt uppsatt myndighetsföreträdare. Men så tycks också sådant som proaktivitet och försiktighet åtnjuta lägre status än efterklokhet och reaktivitet. Varför förhåller det sig så?
Kanske beror det på att proaktivitet förutsätter konsekvensanalys och handling, vilket i sin tur förutsätter vilja och förmåga att ta en risk - vilket i sin tur förutsätter mod. Behovet av mod indikerar i sig att det kan finnas anledning att känna rädsla, alltså att något kan vara potentiellt farligt. I Sverige är det ofta förenat med ett högt socialt pris att se brister eller att peka på inkonsekvenser innan de blivit allmänt erkända, att gå mot strömmen helt enkelt.
Kanske beror det också på att den som agerar, i efterhand, kan anklagas för att ha gjort en felaktig analys och utifrån den fattat ett dåligt beslut. Den som gör fel kan därmed tvingas ta ansvar. Erkänner man att ansvar föreligger är det rimligt att börja tala om konsekvenser. Men hur ofta händer något med den som tittar bort? Den som väntar och ser vartåt det barkar kan visserligen i efterhand anklagas för passivitet men det är sällan som det bestraffas särskilt hårt, varken socialt eller i praktiken, trots att senfärdighet kan leda till mer långtgående konsekvenser.
Varför skulle annars Stefan Löfven (S) i sin egenskap av statsminister kunna komma undan med att ”vi såg det inte komma”, apropå den grova kriminaliteten? Eller alla de som på olika positioner, med jämna mellanrum hänvisar till sin naivitet, som vore det något att yvas över att man varit lite mindre påläst eller insiktsfull än man kunnat förvänta?
Det råder inga tvivel om att den som agerar i panik löper betydande risk att överdriva och missbedöma, att gå vilse i ett virrvarr av känslor och kortsiktig ångestlindring. Men också den som drivs av rädsla för att göra fel, och som därför hänfaller åt handlingsförlamning, kan förvärra en situation som är i sin linda. Ambitionen att inte skapa panik, genom att aktivt spela ner riskerna, kan leda till att man hela tiden gör lite för lite, lite för sent.
Coronaviruset har precis börjat spridas i Sverige. Läget kan snabbt förändras. De svenska myndigheternas bedömning av vad som bör ses som rimliga åtgärder för att minska smittspridningen har på en rad punkter avvikt från många andra länders också i Europa, vilket mött kritik. Det har väckt en del rättmätiga frågor. I exempelvis Frankrike uppmanas förskolebarn, elever och vuxna som besökt de drabbade områdena att stanna hemma två veckor efter hemkomst i syfte att minska risken för smittspridning.
Det är sunt att myndigheterna så långt som möjligt inte eldar på hysteri. Men när det finns en betydande risk att avvaktan med tidiga försiktighetsåtgärder kan leda till att situationen eskalerar till en nivå som kommer att kräva mycket mer långtgående insatser är frågan vad som är värst; att ha gjort ”för mycket” i onödan eller att efterklokt konstatera att man gjort för lite när det redan är för sent?
