Ett av regeringens vallöften var att införa ett bidragstak. I veckan gav därför regeringen ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning kring hur drivkrafterna att komma i arbete ska stärkas. Utredningen ska komma med konkreta förslag på hur ett bidragstak kan utformas nästa år (SVT 8/6).
Tanken med ett bidragstak är det ska löna sig att arbeta. I dag finns det fall där man i stort sett inte tjänar på att gå från bidragsförsörjning till arbete, eller till och med förlorar på det. Och då talar vi ändå om kollektivavtalsmässiga löner.
Exempelvis tjänar en familj, bestående av två arbetslösa vuxna och ett barn, ingenting på att en av de vuxna tar arbete till Kommunals avtalsenliga lägstalön på lite drygt 20 000 kronor i månaden. En sexbarnsfamilj med en snitthyra på 11 370 kronor kan i dag få ut bidrag på sammantaget 38 130 kronor i månaden. Det här beror på att exempelvis bostadsbidrag, barnbidrag och försörjningsstöd kan kombineras.
Det är rätt att tillsätta en utredning för att se över detta. Att vuxna, friska människor ska försörja sig själva är en princip som måste upprätthållas – skattepengar ska gå till vård, skola och omsorg. Bidrag bör i första hand bara betalas ut till dem som verkligen inte har förmåga att försörja sig själva. Till detta ska läggas att långvarig arbetslöshet är nedbrytande för de flesta människor och inte sällan förstärker andra sociala problem. Stora trångbodda familjer med låga inkomster är exempelvis en riskfaktor för de uppväxande barnen i utanförskapsområden.
Med det sagt är det inte säkert att ett effektivt bidragstak är så lätt att genomföra som regeringen vill ge sken av, eller ens löser det problem man säger sig vilja åtgärda. Dagens bidragsnivåer är trots allt beräknade utifrån grundläggande behov. Det är ingen lyx att leva på bidrag – det gäller även den som har sex barn och hög hyra.
Här finns helt enkelt ett dilemma som är svårt att komma runt. Bidragsnivåer som är så låga att det verkligen lönar sig att ta ett låglönejobb, trots att man har barn, kommer leda till fattigdom för barnfamiljer om föräldrarna inte snabbt hittar ett arbete. Det drabbar inte bara barnen utan på sikt även samhället i form av ökade sociala problem.
Grundproblemet är att de långtidsarbetslösa inte sällan saknar den kompetens som arbetsmarknaden kräver eller lider av andra typer problem: bristande utbildning, dåliga svenskkunskaper, missbruk, psykisk- eller social problematik. De kommer ha svårt att få jobb även till lägre löner än 20 000 kronor i månaden.
Få arbetsgivare vill dessutom anställa någon som är helt arbetsovillig. Regeringens antagande att det finns arbeten till alla som är friska och beredda att jobba, bygger trots allt på att den enskilde (eventuellt efter olika insatser) förmår skapa ett mervärde i produktionen som täcker de egna levnadsomkostnaderna även i ett rikt, det vill säga dyrt, samhälle som det svenska.
Viktigare än nivån på själva bidragen är dessutom att stävja det bidragsfusk och svartarbete som är allt för vanligt förekommande. Även låga bidrag gör det olönsamt att gå till beskattat arbete om bidragen kompletteras med svarta inkomster. Att bekämpa den svarta marknaden är ett sätt att få in de ”driftiga” bidragstagarna i beskattat arbete.
Att utredaren i det här fallet är en opolitisk expert, tillsatt av förra regeringen, är en fördel. Frågan förtjänar nämligen en förbehållslös genomlysning, vilket mycket väl kan mynna ut i att det är andra åtgärder än just ett bidragstak som krävs för att komma till rätta med utanförskapet.
