Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Består högern av losers som vill hämnas på samhället? Och spelar det i så fall någon roll?

Dagens Nyheters ledarsida har plockat fram diagnoshäftet och menar att högerns kritik av migrationspolitiken bottnar i hämndbegär och svag självkänsla. Men är det ens relevant?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den stora opinion till höger som är kritisk mot den förda invandringspolitiken drivs av kollektivt hämndbegär och kompensationsbehov för personliga misslyckanden. Den sinistra diagnosen ställde Dagens Nyheters ledarsida ut härom veckan (26/4).

Ledarskribenten Mattias Svensson menar att en central drivkraft – ja, den mest centrala – i kritiken mot ”etablissemanget” och den förda migrationspolitiken är en vilja att sätta åt makthavarna, en vilja till hämnd.

Svensson skriver att revanschismen är "den auktoritära populismens själva kärna.” Men han vänder sig även mot den högljudda moderata opinion som kritiserat Reinfeldts migrationspolitik och velat ställa honom till ansvar.

Enligt Svensson bottnar kritiken i en svag självkänsla hos den berörda väljargruppen: ”Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering. Ett konstaterande som förstås är kränkande, men som likafullt är sant, relevant och något som alla som följt radikaliseringsprocessen i sin bekantskapskrets kan vittna om.”

Jag medger gärna att Svensson har en poäng. Visst kan det vara så. Känslan av maktlöshet, av att etablerade politiker och även journalister inte lyssnat av folkopinionen, känslan av att de som bestämmer lever i en egen – välmående – verklighet och inte delar vardag och värderingar med stora delar av väljarkåren spelar stor roll för det politiska missnöjet. Inte minst det missnöje som manifesterat sig i form av ”högerpopulism”, men som även återfinns långt in i de borgerliga leden.

Men Svensson går fel när han hävdar att dessa drivkrafter skulle vara unika för ”den auktoritära populismen”. Politik är långt ifrån bara förnuft. Känslan av att vara utsatt för oförrätter har varit central i alla politiska rörelser som vänt sig emot den rådande ordningen. Speciellt när dessa representerat grupper som under lång tid varit uteslutna från makt. Vrede och hat mot vad som uppfattades som ett orättvist privilegiesamhälle spelade till exempel en viktig roll för den tidiga socialismen. Klasshatet ansågs legitimt och bejakades.

Även den mer högerliberala borgerligheten har haft sin dos av politiskt hat. Mest tydligt på 1980-talet då hatet mot socialdemokratin och Olof Palme kunde ta sig groteska uttryck. En del kanske minns bilderna av en docka föreställandes statsminister Palme som sparkades runt på ett officiellt moderatkonvent 1985. Den som är i underläge beter sig inte alltid vackert.

Makthavarnas vilja att psykologisera motståndaren är inte heller den ny. I Östeuropa förklarades politiska dissidenter för sinnessjuka. I väst såg vissa förståsigpåare ungdomsprotesterna 1968 som ett uttryck för brister i barndomen och ett psykologiskt föräldrauppror. Olof Palme kallade å sin sida sina kritiker inom näringslivet för ”hatets och illviljans kolportörer”. De var överklassens lakejer som ilsket försvarade sina privilegier.

Alla dessa psykologiska förklaringar kan vara mer eller mindre riktiga. Men det spelar egentligen ingen roll för vad som är rätt och fel i politikens sakfrågor. Ilska och utanförskap leder inte nödvändigtvis till insikt. Men liknöjdhet, makt och bekvämlighet är knappast bättre vägvisare. Den som befinner sig i opposition mot den rådande ordningen behöver inte stå längre från sanningen än den som företräder samma ordning. Rätt ofta är det faktiskt tvärt om.