Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Berlinmuren gick rakt igenom Berlins hjärta. På bilden syns Brandenburger Tor i början av 1980-talet.

Håkan Boström: Berlinmurens fall värt att fira

De i grunden okunniga förhoppningarna om att Öst- och Centraleuropa i ett slag skulle förvandlas till kopior av länderna i väst har slagit slint. Men folken bakom muren är avgjort friare, rikare och självständigare idag.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den nionde november 1989 öppnades muren mellan Öst- och Västberlin. Händelsen blev snart symbolen för de östeuropeiska kommunistregimernas kollaps, trots att det vid dessa dagar för 30 år sedan inte alls var uppenbart vilka historiska krafter som var i rörelse eller hur det skulle sluta.

Själva beslutet att öppna muren togs i all hast och kantades av missförstånd inom DDR-byråkratin. En bidragande orsak till att kommunistregimerna föll som käglor, och i de flesta fall relativt oblodigt, var att ingen egentligen längre trodde på systemet. När det stod klart att det saknades vilja att sätta in militär mot folket, inte minst tack vare Sovjetledaren Michail Gorbatjov, så rämnade allt.

Kommunistregimerna i öst har inte minst i den svenska offentligheten ofta behandlats med en överslätande attityd. Vi var ju neutrala mellan två olika system. Det socialdemokratiskt präglade Sverige delade visserligen demokratin med väst, men vi delade även den socialistiska ideologin med öst. Vänsterpartiet (dåvarande VPK) fortsatte in i det sista att frottera sig med diktaturens bödlar.

Öststatskommunismen var dock något helt annat än vad de mest blåögda anhängarna föreställde sig. Människorna bakom järnridån var i praktiken fångar i sina hemländer, satta under konstant övervakning. Bara den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi, hade ett par hundratusen anställda och informanter. Medborgarna lärde sig snabbt att inte lita på överheten, eller varandra.

Att murens fall skapade en seger- och glädjeyra är därför inte så konstigt. Många, inte minst i väst, tolkade händelserna som liberalismens slutgiltiga seger. En tolkning som var starkt påverkad av kalla krigets bipolära världsbild där liberalism ställdes mot socialism.

I praktiken handlade dramatiken 1989 minst lika mycket om nationell befrielsekamp från länder som varit sovjetiska lydstater sedan andra världskrigets slut, som om individuella rättigheter. Att nationalismen fått ett uppsving i Östeuropa de senaste decennierna är därför inte så konstigt. Jugoslaviens sönderfall och Tjeckoslovakiens delning förebådade detta tydligt.

Så här 30 år senare är det många betraktare i väst som ser med blandade känslor på utvecklingen. Men även om de auktoritära tendenserna är tydliga i länder som Polen och Ungern, och även om korruptionen grasserar på Balkan, så är det otvetydigt så att friheten för vanliga öst- och centraleuropéer är mycket större idag än på Berlinmurens tid. Samtliga Warzawapaktsmedlemmar 1989 (utom Ryssland) är idag medlemmar av Europeiska Unionen och deras medborgare kan resa fritt över gränserna, de har tillgång till information från hela världen tack vare Internet, något deras föräldrar inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. Fängelserna är inte längre fyllda av politiska fångar, Stasi är sedan länge nedlagt. Trots demokratiska underskott i form av korruption och partiska statliga medier hålls det fria val på ett sätt som är ljusår från kommunisttidens skådespelsdemokrati.

De i grunden okunniga förhoppningarna om att Öst- och Centraleuropa i ett slag skulle förvandlas till kopior av länderna i väst har slagit slint. Men folken bakom muren är idag avgjort friare, rikare och självständigare. Det finns det all anledning att fira.