Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20190531 Bensinupproret 2.0 håller protestdemonstration på Sergels torg. Foto Fredrik Sandberg / TT kod 10080 Bild: Fredrik Sandberg/TT

Bensinupproret avslöjar politikernas tondövhet

Varför hyllas inte bensinupproret som en demokratisk rörelse för politisk förändring? Antagligen för att bilåkarna tycker fel. Åtminstone i politikernas ögon. Men att ignorera folklig opinion kan kosta.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I början av 2000-talet var det inte ovanligt med entusiastiska hyllningar av Internets positiva inverkan på demokratin, som skulle vitaliseras och förnyas. Hierarkierna skulle plattas till och makten spridas.

I en träffsäker artikel skrev kulturskribenten Håkan Lindgren om den här epoken (SvD 6/7). Han citerar överdådiga hyllningar till bloggar och nätgruppers potential att riva demokratins murar. Enligt Anders Mildner skulle "informationspassiviteten" brytas. Folket skulle ersätta grindvakterna, det vill säga medierna.

Sådana hyllningar är rätt sällsynta nu. Internets möjligheter prisades när det var en smal grupp redan politiskt intresserade som använde dem. När folket sedan anlände blev det tråkig stämning.

Lindgren skriver att "Det där folket som visste bättre än eliten har på något mystiskt vis ersatts av troll, grisar och rasister. "Löftet om demokratisering beskrivs nu i stället som "populism". Det spelar ingen roll om det är motståndet mot trist arkitektur, Västlänken eller protester mot att ett naturområde ska bebyggas. Folket är rättframt och obekvämt. Entusiasmen över Internets demokratiska potential är nu utbytt mot skräcktexter om hur Facebook är demokratins dödgrävare.

Men tänk om det som verkligen utgör en fara för demokratin inte är folkets röst, eller ens de sociala medierna som används. Kanske är det verkliga demokratihotet just gapet mellan folket och de styrande, som uttrycks genom att folket lärde sig att förstå värdet av massmobilisering på internet.

Folkligt missnöje kan avfärdas rätt länge. Se bara på Göteborgspolitiken. Här klappades det på huvuden tills ett parti som knappt fanns ett år innan valet fick 18 procent av rösterna i förra kommunvalet. Riktigt starka folkliga uppror självdör sällan

Bensinupproret 2.0 har i skrivande stund 638 882 medlemmar. Det är fler än antalet personer som bor i hela Göteborgs kommun. Rörelsens medlemsantal sällar sig till folkrörelsesveriges största medlemsantal. Nu är kanske inte medlemskap i en Facebookgrupp kvitto på att medlemman är väldigt aktiv. Men visst säger det något om opinionen mot höga bensinpriser.

Men varför lyfts inte Bensinupproret upp som ett framgångsrikt och konstruktivt exempel på spontan organisering? Det ligger inte i linje med den inom politiken dominerande trenden. Folk tycker helt enkelt fel. Eller i alla fall inte tillräckligt rätt.

När politiker får frågor om Bensinupproret förklarar de gruppens frustration som ett uttryck för något annat helt annat än missnöje över bensinpriserna. Jonas Sjöstedt (V), som i en intervju inskärpte att han tar upproret på allvar, förklarade att det egentligen handlar om att: "Regeringen sänker skatten för de rika, de som tjänar mest. Hur många betalar värnskatt i Filipstad eller Dorotea?". Inte en stavelse om det som upproret faktiskt handlar om, drivsmedelspriser (DN 2/7).

Även Annie Lööf (C) hade på frågan om Bensinupprorets betydelse en teori om vad det egentligen rörde sig om: "Man känner sig bortglömd, inte lyssnad på. Vilket kan bero på dåligt upprustade vägar, att bredbandet inte funkar eller att närbutiken stänger" (DN 4/7) . Hon avslutade med orden: "Då har kostnaden för bensin blivit en väldigt stark symbol".

Eller så är många arga för att de sett bensinpriset en allt större del av deras disponibla inkomst? Den där önskan att förklara motstånd mot exempelvis det höga bensinpriset eller en väldigt öppen migrationspolitik som "symbol" för något helt annat är ett omyndigförklarande av de väljarna.

Sjöstedt och Lööf uttrycker det Lenin beskrev som "falskt medvetande". När folk säger att de är less på höga bensinskatter hävdar Sjöstedt att de egentligen lider brist på mer Vänsterpartistisk politik. Men de har bara inte insett det än.

Sättet som politiker bemöter rörelser som Bensinupproret påminner om hur föräldrar försöker förklara sina barns ilska. Det handlar om för lite sömn. För långt mellan måltiderna. Och det är ju rimliga förklaringar. Barn blir ofta oregerliga av brist på det ena eller andra. Men denna enkla psykologiska analys av ett barns beteende kan inte appliceras på vuxna. Frustration över något kan faktiskt vara just det - och inget annat.

Motståndet mot just bensinpriser är väldigt konkret. Det handlar om privatekonomi. Det drabbar vissa som måste använda bil i vardagen. Skulle drivmedelskostnaderna följa konsumentprisindex skulle priset vara hälften av vad det är idag. Få svenskars löner har utvecklats i jämn takt med bensinpriset.

Bensinupproret skriver om miljö i var och varannan mening på sin webbplats. De gör sitt bästa för att verkligen inte framstå som en rörelse som enbart tänker på egenintresset och struntar i miljön. De påpekar exempelvis att den höga skatten på drivmedel inte tycks ha någon avsevärd effekt på bilanvändningen, vilket går emot den av många politiker omtyckta tanken att man kan styra konsumtion med hjälp av skatter.

Det hela är lite som med trängselskatten i Göteborg. Den minskade inte trängseln då bilister inte kommer att ställa bilen även om kostnaden för bilkörning ökar med ett tiotal procent per månad.

Många människor är beroende av bilen för att få livets logistik att gå ihop. Vi lever i ett glesbebyggt land där kollektivtrafiken på vissa håll inte ens med de godaste politiska avsikterna kan närma sig lönsamhet och därför är det långt mellan turerna. Detta gäller kanske i ännu högre utsträckning i Västra Götaland än i Mälardalsregionen. Folk varken kan, vill eller har råd att flytta till en innerstad där ett liv utan bil faktiskt är en möjlighet.

Den dramatiska och plötsliga omställningen till ett fullkomligt fossilfritt samhälle är möjligen lättare att förorda om man själv har ett liv som gör att man kan ställa bilen eller köpa en elbil. Men för vissa är det svårare. Deras irritation handlar därför inte främst om motstånd mot en fungerande och verkningsfull miljöpolitik. Eller om egoism.

Snarare än att helt köpa lösningarna måste politiker på allvar handskas med roten till missnöjet: Många människor i Sverige är beroende av bilen. Därför är ständigt ökade kostnader för att köra bil tuffa privatekonomiskt. Samtidigt är många av de miljöpolitiska lösningarna, som sägs minska bilberoendet, inte gångbara för många. Problemet kvarstår och missbelåtenheten försvinner inte.

2000-talet präglas i stor utsträckning av ett avstånd mellan folket och etablissemanget. Det senare förstår inte det förra. Den franska presidenten Macrons snabbt införda höjning av bensinskatten gjorde att han blixtsnabbt fick ett folkligt uppror på halsen. De gula västarna som protesterade i Frankrike hatar sannolikt inte miljön. Men de vill kunna leva drägliga liv.

Något liknande hände i Storbritannien i samband Brexit. Det politiska etablissemanget grottade ned sig i överstatliga samarbeten och förhandlade bort en, för många britter, central del av landets politiska autonomi. I stället för att förekomma motståndet mot EU ignorerades det. Vilket gjorde att opinionen växte tills det var för sent att möta missnöjet.

Nu kan man invända att dessa folkliga uppror inte alls är särskilt folkliga. Att de egentligen är skapade av ondskefulla algoritmer i de sociala medierna. Eller än värre, understödda av främmande makt. Påhittad opinion eller påstådda påverkansoperationer kan man givetvis enklare förbise och bortförklara. Eller stämpla som direkt demokratiskt farliga. Men längtan efter att kunna bortförklara proteströrelserna kan snarast förvärra situationen.

Vissa politiker hade lättare förstått (och uppskattat!) en folkresning till förmån för individualiserad föräldraförsäkring, för HBTQ-rättigheter eller mot fascism. Rörelser som inte spelar samma ackord som politikerna själva är de inte lika förtjusta i. Men de kan inte byta ut sitt folk, och inte heller finns folket till för att stryka politiken medhårs. Däremot är politiker utbytbara vilket vissa bittert fått erfara när de ignorerat opinionen tillräckligt länge.