På måndagen röstade Israels parlament igenom första delen av den omstridda lagändring som kraftigt försvagar Högsta domstolens befogenheter. Initiativet har väckt indignation hos oppositionen, som protesterat på gatorna i över ett halvår. Svenska medier har också genomgående beskrivit den israeliska högerregeringens agerande som ett hot mot demokratin. Det är bara delvis sant, och då av andra skäl än de som ofta framförs.
Israels högsta domstol har länge haft väldigt långtgående befogenheter. Domstolen har kunnat överpröva vissa principiellt viktiga regeringsbeslut i sak och även kunnat stoppa utnämningar av ministrar och andra högre befattningshavare. Det är det regeringen nu vill ändra på. Rent konstitutionellt kan man säga att Israels regering vill göra landet mer likt Sverige. För nästan inget annat land i västvärlden har så låg grad av maktdelning som Sverige. När hörde ni senaste talas om att Högsta förvaltningsdomstolen stoppade ett regeringsbeslut?
Sverige har en mycket svag grundlag som kan ändras av en enkel riksdagsmajoritet med ett val emellan, det vill säga i praktiken på några månader. Lagrådets invändningar nonchaleras regelbundet och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inkorporerades i svensk grundlag först av regeringen Bildt på 1990-talet. Regeringens makt var i praktiken ännu starkare tidigare, även om den gamla grundlagen formellt byggde på maktdelning (Gustaf VI Adolf lade sig inte i regeringens arbete). Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, kan bara drömma om att uppnå samma dominerande maktställning som Sveriges tidigare statsminister Tage Erlander (S) hade på sin tid.
Bristen på självreflektion och komplexitet i svensk utrikesrapportering kan sticka i ögonen – Sverige är alltid världens måttstock och omvärlden obegripligt dum. Ändå finns det väsentliga skillnader mellan dagens Israel och Sverige på 1950-talet och 1960-talet som gör att man faktiskt kan tala om att Israels demokrati är under press – men de skillnaderna är sociala snarare än juridiska. Israel är ett splittrat land, mellan judar och araber, mellan ultrareligiösa och liberala, mellan konservativa och radikala. Högsta domstolen, liksom militären, har haft en sammanhållande funktion.
I motsats var Sverige under efterkrigstiden ett extremt homogent land. Trots socialdemokratins dominans var den politiska konfliktnivån låg i riksdagen. Hög tillväxt och fokus på ekonomisk fördelning bidrog. Men huvudskälet var att det saknades andra och mer djupgående konfliktlinjer.
Netanyahu har svårt att bli någon Tage Erlander oavsett hur många lagar han ändrar. Ett lands politiska juridik avspeglar nämligen dess sociopolitiska struktur. Israels högerregering har fått viktiga delar av landets utbildade medelklass emot sig. Det är en svår situation för vilken regering som helst, och konfrontationen lär bestå.
När identitets- och värderingsfrågor driver den politiska konflikten blir den ofta hård, såvida inte ena sidan får ett så starkt övertag att den med statens hjälp kan befästa sin ställning och kväsa all effektiv opposition – vilket då självfallet skadar demokratin. Splittrade samhällen behöver därför starkare inslag av maktdelning än homogena och konsensusbetonade för att skydda oppositionen.
Demokratidiskussionen behöver nyanseras. Demokrati handlar om folkstyre. Liberal rättighetslagstiftning och domstolsmakt kan vara en försvarbar inskränkning av demokratin, men att blanda ihop begreppen gör bara diskussionen otydlig och lätt att missbruka i politiska syften. Allt "gott" bör inte kallas demokrati. Demokratin vilar också på mer än dess formella juridiska institutioner. Demokratins överbyggnad i ett land avspeglar dess sociala och politiska konflikter.
I stället för att ständigt peka finger mot omvärlden med Sverige som självklar utgångspunkt borde svenska opinionsbildare och makthavare ägna mer kraft åt frågan hur länge Sverige kan fortsätta utgå från den sociala verklighet och relativa politiska harmoni som rådde på Tage Erlanders tid?
Visst har juridiken stärkt sin ställning i vårt land, på gott och ont. Men någon egentligen politisk maktdelning är det inte frågan om, snarare ett ökat inslag av expertstyre.
Det var trots allt bara några år sedan svenska toppolitiker ingick ”Decemberöverenskommelsen” som i praktiken satte vår parlamentarism ur spel, i syfte att förneka en ny social och politisk verklighet och en högre konfliktnivå i samhället.
Samma förvanskning av maktdelningstanken återfinns på EU-nivå där de övernationella institutionerna i regel drar åt samma håll och den enda motkraften utgörs av de nationella regeringarna i Ministerrådet.
Det är långt ifrån bara utländska politiker i fjärran länder som drömmer om att man kan trolla bort sociala konflikter med olika arrangemang uppifrån.
