Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Bekämpa gängkriminalitet från toppen

Sverige har likt USA kriminella gäng som bygger på släktlojalitet från hemlandet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var i slutet på november som en man gick in på Hagakliniken, en läkarmottagning i centrala Göteborg, och placerade en sprängladdning på toaletten. En 85-årig kvinna som befann sig i ett angränsande toalettbås fick splitter i ansiktet och drabbades av svår chock. Ytterligare en person skadades. Det var ren tur att ingen omkom i bombdådet.

Ägaren väljer nu, ett drygt halvår senare, att lägga ned sin klinik. Han är rädd. "Vi kan inte fortsätta när vi inte har någon säkerhet" berättar han för P4. Ett 20-tal anställda blir av med sina jobb. Ägaren ska ha varit utsatt för hot flera gånger. I augusti månad hittades en handgranat intill hans bostad och den 20 oktober, bara några veckor före dådet inne i kliniken, detonerade en sprängladdning utanför klinikens entré.

Bombdåden och trakasserierna uppges bero på en skuld som ägaren påstods vara skyldig att betala. Men skuldfrågan avgjordes 2020 i Tingsrätten. Existensen av någon faktisk skuld kunde inte påvisas.

Situationen framstår som helt makaber och unik i Sverige. Men hot och utpressning mot företagare är inte så ovanligt som det låter. Kriminella gäng med stort våldskapital tjänar stora pengar på att dra in företag i sin brottsverksamhet.

I december 2019 placerades en skarpladdad bomb utanför en pizzeria i småländska Eksjö. En släkting till pizzerians ägare hade en skuld till en av gärningsmännen. I den sömniga stockholmsförorten Märsta har flera restauranger utsatts för skjutningar och hot. Ett vittnesmål berättade för UNT om hur "polisen gör ett bra jobb, men när det skickas över till rättssystemet så händer ingenting".

Tyvärr är det ofta där det fastnar. Det saknas bevis. För de utsatta företagarna är det oftast enklare att bara ge med sig. Gängen är mer uthålliga än enskilda krögare och företagare. I bästa fall åker någon hantlangare längre ner i gängens hierarki fast och får några års fängelse. Men centralgestalterna som orkestrerar verksamheten sitter oftast säkert.

Detta är förvisso inget unikt. Rättväsendet i USA hade i flera decennier svårigheter med att komma åt toppfigurerna i de italiensk-amerikanska maffiorna.

Att sätta dit unga brottslingar som utförde mord, hot och bombdåd på beställning ledde ingenvart för de amerikanska myndigheterna. Snarast utgjorde straffet en meriterande initiationsrit för de som gjort grovjobbet. Efter några år kom de ut ur fängelset och hade visat att de - genom att inte tjalla och sitta inne några år - var pålitliga och lojala.

Det var först när det amerikanska rättsväsendet började punktmarkera lederna som organisationerna helt splittrades. Det gick inte att upprätthålla ett avancerat brottsyndikat om centralgestalterna satt inne. Helt avgörande för den framgångsrika bekämpningen av de italienska maffiorna var också den så kallade RICO-lagstiftningen som infördes 1970 och som kriminaliserade själva handlingen att ge order om kriminella handlingar.

Utmaningen i Sverige påminner på många vis om den som mötte det amerikanska rättsväsendet under 1960-talet. Vi har, likt USA hade, gäng som bygger på släkt eller klanbaserad lojalitet från hemlandet. Hoten mot företagare bär inte sällan just på en tydlig klankomponent. I flera av fallen har de kriminella valt att hota företagare som råkar ha släktingar som blivit skyldiga pengar eller hamnat i konflikt med gängen. Tanken är att eftersom släktband anses såpass viktiga kommer företagaren, som förmodas ha goda finanser, hjälpa släktingen.

De italienska maffiorna härstammade nästan utan undantag från södra Italien eller Sicilien där släktbanden helt ersatt statens funktioner. I Sverige har vi gäng vars medlemmar härstammar från Balkan, Mellanöstern och i Afrika. Det innebär inte att gängen är helt etniskt homogena, men det gemensamma ursprunget i kombination med släktbanden utgör ofta ett sammanhållande kitt.

Och likt de italienska maffiorna kretsar verksamheten i regel kring överhuvuden som drar i trådarna, inspirerar nykomlingarna och som i slutänden nästan alltid klarar sig undan rättsväsendet.

Angreppen mot Hagakliniken är ännu ett i raden av ledsamma exempel på att den organiserade brottsligheten har trappat upp intensiteten i sin verksamhet. De skyr inga medel och struntar blankt i om oskyldiga skulle skadas eller dö. Det är inget vi borde vänja oss vid.

Det räcker inte med fler synliga poliser eller ens välutvecklat preventivt arbete. Lagstiftningen måste utvecklas och hålla jämna steg med brottslingarna. Lärdomen från andra länder som genomlevt liknande händelser är att det aldrig kommer räcka att fängsla dem som utför dåden. Vad som behövs är att de som leder verksamheten hamnar i fängelse. En mer flexibel lagstiftning som möjliggör gripanden av de som leder kriminella gäng är ett första steg.