När en storslagen själ "dyker upp här i världen", skrev satirikern Jonathan Swift, "kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom”. Orden ligger till grund för författaren John Kennedy Tooles roman Dumskallarnas sammansvärjning. I år är det 40 år sedan den publicerades, elva år efter författarens död.
Trots sin ålder slutar inte boken att hitta nya läsare. Historien kretsar kring huvudpersonen Ignatius J. Reilly, som vid 30 års ålder fortfarande bor kvar hos sin mamma i New Orleans. Från pojkrummet bedriver han flerfrontskrig mot moderniteten.
Ignatius anser att världen har gått utför åtminstone sedan reformationen. Freud, den dekadenta översexualiseringen, politiker, militärer, tv-shower, ja all form av populärkultur och kommers, kravet på att lönearbeta – allt detta anser Ignatius har försatt mänskligheten i förfall. Ignatius är en tragikomisk figur, en kraftigt överviktig, intellektualiserad klumpeduns som förutom att leva i den moderna tidsåldern också ständigt plågas av ett matsmältningssystem ur balans.
Dumskallarnas sammansvärjning betraktas ofta som den roligaste bok som någonsin har skrivits. I fjol var det 50 år sedan John Kennedy Toole gick ur tiden. I en krönika skrev författaren Göran Greider att skrattet fastnar i halsen när man läser boken i dag: ”När Ignatius skäller ut folk, plågar sin mamma eller skriver hatiska brev fulla av glåpord påminner han om de värsta trollen och högerextrema nätkrigarna på våra dagars asociala medier” (Aftonbladet 26/3 2019). Ändå, skriver Greider, kan vi lära oss något av John Kennedy Toole. ”I dag kan nog många känsliga vänstermänniskor knappt läsa Dumskallarnas sammansvärjning – den är så långt ifrån det politiskt korrekta man kan komma”.
Toleransen för avvikande åsikter och uppfattningar som anses kontroversiella har knappast blivit större sedan Dumskallarnas sammansvärjning kom ut. I dag märks det inte minst på universiteten i Sverige och i resten av västvärlden, där arga studentmobbar försöker stoppa personer de inte gillar från att hålla föredrag.
Med kränkt-ideologins ständiga brus som bakgrund är det välgörande att läsa om Ignatius korståg, och skratta åt hans bakåtsträvande livshållning. Ignatius själv är dessutom minst lika lättkränkt som gemene studentrevolutionär. Samtidigt som han är emot allt som är modernt blir han på ett sätt en parodi på nutidens politiska idéer, där personliga tillkortakommanden skylls på samhället, eller på ”systemet”.
För en radikal feminist är det patriarkatets fel om någon annan fick drömjobbet. För ”incel”-männen, en subkultur med unga män som lever i ofrivilligt celibat, är det kvinnors fel att de inte har någon partner. Andra skyller på det hemska sosse-Sverige styrt av en ondsint jantelag, eller på nyliberalismen. Ignatius misslyckas med alla jobb han får, vilket så klart inte beror på hans egna brister – felet ligger hos alla andra, dumskallarna.
Men Ignatius J. Reilly är också en hjälte i vårt hypersociala tidevarv. I dag kräver så gott som alla jobb ”social kompetens”, från busschaufför till bibliotekarie. Den som inte är ”service minded” har väl knappt på den moderna arbetsmarknaden att göra. Yrkeslivet ses också som den naturliga arenan där vi ska förverkliga oss själva och hitta vårt unika jag. På så vis är den arbetsskygge och socialt inkompetente Ignatius J. Reilly en bättre förebild än alla Instagram-influencers tillsammans.
