Den norska succéserien "Okkupert" (Ockupation) har nått svenska tv-tittare. Det är en fängslande produktion som berättar om ett Norge ockuperat av Ryssland. I en nära framtid, efter omfattande klimatkatastrofer, har Norge fått en grön regering. Miljöpartisterna stänger genast oljekranen vilket leder till en energikris på den europeiska kontinenten. Så småningom går EU och Ryssland samman för att tvinga den norska regeringen att backa från sitt beslut att överge oljeproduktionen. USA har lämnat Nato och vill inte ge sig in i långväga konflikter.
Om man bortser från det långsökta i att EU-länderna skulle gå samman med Ryssland för att tvinga en demokratisk vald regering att bryta mot sina regeringsbeslut, så lyfter serien ändå fram en rad intressanta säkerhetspolitiska dillemman. Hur långt får stater egentligen gå för att tvinga fram ett slut på det oljeberoende samhället? Vad får vanliga medborgare att ta upp vapen och begå våldsdåd? Hur ska etniska motsättningar hanteras?
Men "Okkuperts" viktigaste bidrag är att måla upp ett hypotetiskt Europa där USA inte längre är vår främsta försvarsgarant. Norge ockuperas utan större konsekvenser och övriga europeiska stater bjuder inte på något motstånd. Det hela påminner faktiskt lite om Rysslands intåg i Ukraina och annekteringen av Krimhalvön.
Ett Europa och Nato utan USA kan bli verklighet. I USA har presidentkandidaterna Donald Trump och Bernie Sanders uttalat sig kritiskt mot den nuvarande Nato-organisationen. Nato är förlegat enligt Trump. Sanders vill att européerna tar ett större ansvar över sin egen säkerhet. Trump och Sanders förenas i en vilja att isolera USA från omvärlden. De är trötta på att amerikanerna ska träda in för att försvara allierade och lösa problem med amerikanska dollar.
Det är förståeligt. Efter ett decennium av krig i Irak och Afghanistan har den amerikanska befolkningen tröttnat på militära konflikter. Då är det inte konstigt att Trump och Sanders ägnar sig åt populistisk retorik som gör gällande att USA gör för mycket på den internationella arenan. Men det är inte bara de två presidentkandidaterna som är kritiska till att USA tvingas bära upp mycket av Natos militära förmåga i Europa. President Obama har själv uttalat sig om att de europeiska staterna förlitar sig allt för mycket på USA:s militära makt (Politico 1/4).
Men trots det innehöll Obamas sista försvarsbudget ett större fokus på militär närvaro i Europa, främst på grund av Rysslands allt mer aggressiva uppförande i sitt närområde. För länderna i östra Europa är det en välkommen satsning. Det är en stark och balanserad respons på Rysslands invasion av Ukraina, enligt USA:s försvarsminister Ash Carter. Med Trump eller Sanders i Vita Huset hade det nog sett annorlunda ut.
Retoriken från de amerikanska presidentkandidaterna bör leda till en seriös diskussion i Europa. Hur ska vi hantera en framtid där USA dragit sig tillbaka? Hur skulle vi i en sådan situation försvara oss mot ett aggressivt anfall från exempelvis Ryssland?
Har Trump, Sanders och även Obama en viktig poäng? Kanske har europeiska ledare förlitat sig allt för mycket på den amerikanska försvarsmakten sedan andra världskrigets slut. Av Natos europeiska medlemmar är det bara Polen, Grekland, Estland och Storbritannien som lever upp till försvarssamarbetets krav på två procent av BNP till försvaret. Det står klart att fler Nato-länder bör höja sina försvarsbudgetar.
Och hur står det till med Sverige? Vi är inte med i Nato, men en militär konflikt i vårt närområde skulle i allra högsta grad påverka även oss. Vi är inte i närheten av Natos tvåprocentsmål. Sedan 1975 har det sjunkit från tre procent till att kretsa kring ynka en procent 2015. Om Sverige någon gång i framtiden går med i Nato måste vi höja försvarsambitionerna rejält.
TV-serien "Okkupert" skildrar en värld där militäralliansen Nato upplösts och där den kollektiva säkerheten brakat samman. Det är kanske bara en fiktiv bild av säkerhetspolitiken, men den ställer intressanta frågor om Europas framtid.
