Alltfler små barn får melatonin för att kunna somna. Förskrivningen av sömnmedel till barn mellan noll och nio år har sexfaldigats på tio år. Det skriver Svenska Dagbladet, i en artikel där överläkare Kristina Tedroff varnar för eventuella biverkningar. Melatoninmedicinering blir ofta en långvarig behandling, och vi vet inte tillräckligt om hur det påverkar en växande kropps naturliga produktion av sömnhormonet.
Siffrorna kommer från Socialstyrelsen, som häromåret publicerade en jämförelse mellan åren 2012 och 2022. Den visade också att 91 000 unga i åldrarna 0 till 19 år hade fått sömnmedel eller lugnande medicin på recept för att kunna sova. Det var ungefär en femdubbling från 2012.
Stora förändringar på kort tid ger alltid skäl att reflektera. Självklart finns det barn vars livskvalitet förbättrats tack vare medicineringen, men vad säger den dramatiska ökningen om samhällsutvecklingen?
Vi ser samma tendens i förskrivningen av antidepressiva substanser. Var tionden ung kvinna mellan 18 och 24 år medicinerar numera mot ångest och depression. Var tionde. Ungefär 40 000 barn och ungdomar under 18 år hämtade ut antidepressiva läkemedel 2022 – mot cirka 12 000 tio år tidigare. Ökningen är störst bland flickor. Och Socialstyrelsen anser att den faktiska ohälsan ökat – alltså inte bara att man numera diagnosticerar och medicinerar rikligare.
I onsdags kom så den stora lyckomätningen, FN:s ”World Happiness Report”, som visar att måendet bland unga i hela västvärlden sjunker drastiskt. Psykologen Siri Helle resonerade i SVT om skälen till att svenskar under 30 år är olyckligare än alla andra åldersgrupper: skolan, minskad tillit i samhället, ökande klyftor, bostadsbrist, klimatet; de oerhört höga kraven för att ta sig in på arbetsmarknaden.
Det sista är i viss mån sant. Det är grymt och alldeles onödigt att tvinga alla elever att förbereda sig för teoretiska utbildningar trots att många saknar intresse och kanske kognitiv förmåga. Men för övriga svenska elever är det snarast lättare än i andra utvecklade länder att lyckas skaffa sig en utbildning och få ett acceptabelt jobb. Vi har inga pucklar: ingen studentexamen, nästan inga inträdesprov och låga intagningspoäng till en mängd utbildningar. Jämför med länder som USA, Storbritannien och Nederländerna, är kraven på svenska elever ganska låga.
Och visst kan klimatet och bostadsbristen oroa. Men ungdomarna som växte upp under kalla krigets kärnvapenhot, och 1960-talets bostadskris, klarade sig trots allt utan melatonin och antidepressiva.
Svaret är mycket enklare: för lite fysisk aktivitet och för mycket skärmar.
Ytterst få barn och ungdomar rör sig tillräckligt. De senaste tjugo åren har inneburit en påtaglig minskning. Kopplingen mellan rörelse och mentalt välmående är mer än välbelagd, men i dag är det egentligen bara pojkar i grundskoleåldern som springer och svettas tillräckligt mycket, medan tonårsflickorna befinner sig i andra änden av spektrumet. Det är också de som mår sämst psykiskt.
En timme om dagen när man blir lite varm och får förhöjd puls, det är vad de flesta behöver. Och det skulle de få om de cyklade eller gick till och från skolan, i stället för att åka buss, bli skjutsade – eller glida fram på en eldriven sparkcykel. Det skulle de få om de hade föräldrar som tog med dem ut i skogen eller friluftsområdet på lördagarna. Det skulle de få om svensk skola inte var så besatt av föreställningen att varje liten fysisk aktivitet måste föregås av ombyte till elastiska kläder och efterföljas av dusch och klädbyte i stora, illaluktande omklädningsrum.
Den typen av idrottslektion tar en halv förmiddag. Men lite gympa på skolgården med vanliga kläder på, en rask promenad till och från en närliggande park eller skog, borde vara en naturlig del av skoldagen. I Sverige, till och med i storstäderna, befinner man sig ju sällan långt bort från lite natur.
I en destruktiv spiral rör sig barnen allt mindre, medan de upplever allt större del av tillvaron genom sina appar.
Lyckligtvis tycks alltfler börja ana att för mycket skärmtid och sociala medier är skadligt för små och halvstora människor. De större barnen är ständigt uppkopplade, vilket är ett skäl till sömnbristen. De jämför sig konstant med jämnåriga, påminns ständigt om ouppnåeliga kropps- och skönhetsideal, de lever under grupptryck dygnet runt – och kan också mobbas eller frysas ut dygnet runt.
Yngre barn passiviseras framför de snabbproducerade evighetsserierna som SVT och streamingtjänsterna tillhandahåller. Vad tror ni är mest utvecklande: att titta på Paw Patrol eller att mödosamt foga ihop pusselbitar? När de sedan ska gå och lägga sig är de både uppjagade och apatiska; digitalt utmattade, men motoriskt och kognitivt understimulerade. Klart de inte kan somna.
Men det finns något mycket mer grundläggande i den mentala utvecklingen, som har satts ur funktion av skärmar, smarta telefoner och sociala medier, nämligen sorgen och gråten. För vad är skärmen om inte en flykt och en tröst. När tillvaron gör ont finns omedelbar lindring i det blåa ljuset. Det är skönare att scrolla Tiktokklipp än att gråta ögonen ur sig.
Livet är hårt, också för barn. Vi förlorar det vi håller kärt, vi tvingas göra det vi inte vill eller vågar, familjen splittras, vi blir förbigångna, bortvalda, svikna. Det skapar ångest. Det ska skapa ångest. Ångest och sorg är inte tillstånd som behöver diagnosticeras. Men de behöver genomlevas.
Förr i tiden skrev flickor dagbok och utgjöt sitt hjärta för bästa kompisen, i många fall fanns det föräldrar eller far- och morföräldrar som kunde trösta. I dag kan de stänga in sig på sitt rum, scrolla sina bästa influencers, chatta med andra som upptäckt självsvältens eufori, ta selfie efter selfie och söka bekräftelse hos fullständiga främlingar – som bara alltför ofta visar sig vara förövare. Det är i sig skadliga aktiviteter, men ännu skadligare är att det dövar smärtan.
Om man inte får utrymme att gråta över livets små och stora vedervärdigheter, avstannar den mentala och emotionella utvecklingen, ångesten fossiliseras. Och då – då har vi plötsligt något att diagnosticera och medicinera.
Det börjar så oerhört tidigt. Vi vuxna är så trötta och pressade, orkar inte med barnens skrik, bråk, krångel och uppmärksamhetstörst. Skärmen lugnar och tröstar. Och de lär sig ju faktiskt engelska ganska bra på Youtube, tröstar vi oss själva.
Men att ge barn och ungdomar närmast obegränsad tillgång till skärmar och sociala medier är som att ge dem en flaska sprit att döva den existentiella ångesten med, dag efter dag. Och sen undrar vi varför de mår dåligt och inte kan sova och varför det bara tycks bli värre.
