”Stick du stygga spöke för du finns inte.” Alfons Åberg mumlar sin ramsa när det blir skymning och han är ensam hemma, när det känns som att något fladdrar till i hörnet, när det knarrar på underliga ställen. ”Stick du stygga spöke för du finns inte!” Pappa har lärt honom hur man jagar bort spöken och det funkar alltid. För det finns ju inga spöken.
Sånt där läser jag för mina små barn. 3-åringar, 4-åringar, 5-åringar. Man nästan känner hur deras små kroppar slappnar av, uppkrupna i soffan bredvid mig. Så skönt, det finns inga spöken. Det finns inga monster.
Men sedan börjar barnen skolan och då ersätts Gunilla Bergströms lugnande röst från 80-talet av en oupphörlig ström nyskrivna böcker om vampyrer, andar, magiska formler, häxor, gamla mord, nya mord, kidnappningar, blod, spöken och monster.
Jag minns när min son läst ut sin första kapitelbok (det heter så i några år när barn har ett behov av att markera skillnaden mellan riktiga böcker och bilderböcker). Han satt i fåtöljen med boken i knät och lite bleka kinder och sa att han trodde att han nog skulle drömma mardrömmar i natt. Boken hette ”Ödehuset” och var en ganska ruskig historia som lämnade den lille läsaren i ett limbo där han inte visste om det övernaturliga var på riktigt eller inte.
Det finns självklart en utvecklingspsykologisk poäng med att låta barn läsa om läskiga saker, det eggar fantasin och utvecklar såväl förmågan att hantera rädsla som förmågan att skilja på fiktion och verklighet. Självklart. Men mängden? Vad gör det med barn att dag ut och dag in matas med berättelser om läskiga väsen och varelser? Varför skapar vuxenvärlden ett skräckkabinett för barnen att leva i?
Ibland är historierna förstås mer komiska än läskiga. Böckerna om det svarta lilla spöket som bara kan spöka på dagen, är ju bara gulliga, eller hur? Jag vet inte. Att ladda världen med övernaturlighet är kanske inte bara sunt. Särskilt som det är en övernaturlighet som så att säga är märkt med en dödskalle. Det är ju inte främst feer och fauner som befolkar barnens böcker.
I bästa fall kommer lågstadiebarnet hem med mysterieböcker. Lasse-Majas detektivbyrå är tydligen populärast just nu. ”Inkörsport” tänker jag tyst när han plockar upp ännu en av dessa otaliga mysterier. Jag tror vi är inne på tionde boken nu. Alla ska läsas högt för mamma eller pappa. De är småroliga, men väldigt larviga och aldrig spännande på riktigt.
Monster, magi och mysterier. Det är vad våra barn erbjuds. Fröknar, föräldrar, författare och bibliotekarier är överlyckliga bara barnen läser. Det spelar inte så stor roll vad. Bara de läser. Som om läsningen är ett heligt egenvärde. Och när barnen matats med spöken och monster i några år, slussas de vidare till ett stängt universum av Fantasy-böcker.
När jag var liten – ja, nu kommer det – vidgades världen genom böckerna. Men det var inte tidsresor och magiska portaler som öppnade tillvaron för mig.
Jag åkte i vagnen med tältduk som innehöll familjen Wilders alla ägodelar, ut över den vilda prärien. Jag åkte tåg med Willie Beech till den engelska landsbygden i ”Godnatt mister Tom”, undan tyskarnas bombregn över London, undan vanvård och en psykiskt sjuk mamma. Jag färdades längs svenska landsvägar med Katitzi och hennes familj, och upplevde baksidan av Folkhemmet – även om jag inte visste att det var det jag såg.
Vem hade jag varit utan Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla? Min identitet formades i dialog med dessa två föräldralösa flickor: den ena kanadensisk, rödhårig, infallsrik och lätt överspänd, den andra småländsk, guldlockig, ömhjärtad och samvetsgrann.
Oliver Twist, Tom Sawyer och sotarpojken Giorgio var mina vänner, tre små fattiga pojkar. Som skimrande ädelstenar i mitt minne ligger Frances Hodgson Burnetts ”Lille lorden” (1886), ”En liten prinsessa” (1905) och ”Den hemlighetsfulla trädgården” (1912).
Jag läste läskiga böcker, det är klart att jag gjorde. Olov Svedelids ”Mor är ingen häxa” var gastkramande, som så många av Olov Svedelids böcker. Men syftet var att ge liv och färg åt stora delar av den svenska historien: snapphanarna, galenskapen hos Karl XII, Stockholms blodbad, brandskattningen av Visby. Jag minns fortfarande alltsammans.
Böckerna stod i hyllorna på stadsbiblioteket och i hyllorna därhemma. Jag läste det som fanns. Jag läste det jag fick, till jul och på födelsedagar. Jag läste det som fröken satte i händerna på mig.
Det mesta är utrensat nu. Häromdagen kunde personalen på vårt lokala bibliotek inte uppspåra en enda Fem-bok i hela den biblioteksbyråkratiska regionen. På hyllorna står i stället titlar som ”Monstermöte”, ”Fy farao”, ”Varulven”, en hel radda böcker i en serie som kallas ”Spökbyrån”, ”Drakens håla” och så vidare.
För svenska barn ska det tydligen vara Halloween året runt. Så fattigt, så enfaldigt, så trångt, så trist.
