Bankbedrägerier har blivit en växande mångmiljonindustri för kriminella. Under förra året polisanmäldes över 17 000 fall som tillsammans motsvarade 600 miljoner bortlurade kronor (SVT 28/7). Hittills har pensionärer varit särskilt utsatta. Men i takt med att bedragarna blir alltmer förslagna kan i princip vem som helst falla offer.
Bedragarna utger sig för att ringa från banker, inkassobolag eller till och med Polisen. De kan ofta nämna detaljer om offrets ekonomiska situation som skapar trovärdighet. Samtidigt försöker de stressa offret att genomföra transaktioner eller lämna ut inloggningsuppgifter.
Om man faller offer för ett bedrägeri har banken vanligen en skyldighet att ersätta de förlorade pengarna. Om kunden däremot har bidragit till överföringen genom att agera oaktsamt måste den stå för en självrisk på upp till 12 000 kronor, och om agerande var ”särskilt klandervärt” har kunden ingen rätt till ersättning alls.
Förra sommaren höjde Högsta domstolen ribban för att handlingar ska vara särskilt klandervärda. En man fick rätt till ersättning från Länsförsäkringar trots att han hade lurats att lämna ut sina bankkoder och låtit bedragaren beställa ett eget bank-ID i sitt namn. Rätten konstaterar att offret uppfattade bedragaren som en seriös banktjänsteman, bland annat för att han fick trovärdiga svar på rimliga frågor. Han behöver därför bara stå för självrisken på 12 000 kronor.
Efter domen förväntades ett skifte i bankbranschen. Allmänna reklamationsnämnden ändrade sina rekommendationer för när banker bör betala ersättning, men någon större förändring kom inte. Konsumentombudsmannen larmade tidigt (DN Debatt 26/11) för att bankerna visat sig ointresserade av nya rutiner. Och bedrägerioffer måste fortfarande kämpa för att få ersättning (DN 21/1).
Det är i hög grad bankerna själva som har drivit på digitaliseringen av tjänster. Den har många fördelar men säkerheten har blivit betydligt mindre när pengaöverföringar kan göras med några knapptryck, i stället för att kräva besök på det lokala bankkontoret. Därför bör bankerna i högre grad stå för risken och inte lämpa över allt ansvar på kunderna.
Banker kan till exempel införa hinder för stora betalningar, eller betalningar till okända konton. Framför allt borde de ersätta offren i fler fall än i dag. Till exempel får man ingen ersättning ifall det var offret själv som genomförde transaktionen, trots att det skedde till följd av ett tämligen sofistikerat bedrägeri.
Om bankerna inte själva tar ansvar har staten ett starkt skäl att styra upp branschen. Bedrägerierna utförs nämligen av samma kriminella gäng som driver narkotikaförsäljning, skjutningar och bombdåd (DN 22/2). Det utgör en betydande del av deras intäkter.
Förutom skadan för de enskilda offren, lider hela samhället av att bedrägerierna kan fortgå.
