Det är svårt att veta att det man har lärt sig stämmer. Det, om något, har ett år med pandemin visat oss. Vetenskapen och de tvärsäkra påståendena om vad som är en framgångsstrategi har konstant fått revideras. Och innan slutnotan, i form av mänskligt lidande och ekonomiskt elände, landar blir det svårt att veta om ”svaret” på pandemin i själva verket kostat mer än smittspridningen.
Experterna, varken ”våra” eller några andras, vet inte alltid bäst. Minns Tegnells tvärsäkerhet gällande ansiktsmasker förra våren. Det var inte bara det att de var verkningslösa, de kunde vara direkt farliga eftersom de skapade en falsk trygghet. Likadant var det med asymtomatisk smitta (den existerade inte). Att reserestriktioner inte behövdes var en annan tidig sanning som snabbt kullkastades.
Men våra experter ansåg sig veta hur det låg till. Om någon dristade sig till att invända mot Folkhälsomyndigheten under våren, kom inte sällan motfrågan: ”Är du epidemiolog?”. Underförstått: Det finns en objektiv och för experterna känd sanning och det är den vi ska följa. Tro inte att du vet något.
Men vad svaret på den syrliga frågan var har, i avgörande frågor, inte spelat någon större roll. Även våra mest meriterade och välutbildade akademiker har famlat i mörkret. De har kunnat ta del av samma i många fall osäkra studier genomförda på volley som medborgare själva kunnat läsa.
Innebär detta att Sverige utmärkt sig internationellt, med dålig förberedelse eller hantering av pandemin och har våra experter på FHM varit unikt usla? Nej. Trots vad många försöker få er att tro är Sverige varken ett lysande positivt undantag eller ett exempel på totalhaveri.
Mängden politik i diskussionerna om hanteringen av pandemin har grumlat sikten. Våra experter och politiker har visat sig lika hjälplösa och rådvilla som deras kollegor i många andra länder. De har begått misstag – vem har inte gjort det?
De goda undantagen under pandemirået har därför varit få och har i vissa fall inte visat sig vara så goda. Central- och Östeuropa som klarade sig undan den första vågen, till stor del tack vare snabba reserestriktioner har nu, ett halvår senare, drabbats mycket hårt trots kraftfulla nedstängningar av samhället.
Förra våren och sommaren var exempelvis Tjeckien, i befolkningsantal likvärdigt med Sverige, ett lysande exempel på hur pandemin kunde hanteras. I skrivande stund är landets sjukvård på knäna och Tjeckien har några av de högsta dödstalen per capita i världen. Närmare 20 000 personer har dött i viruset. Det är drygt 8000 fler än i Sverige.
En av Tjeckiens främsta epidemiologer, Ratislav Madar listar i en intervju med CNN tre huvudskäl till att Tjeckien farit så illa: I somras tog regeringen beslutet att ta bort tvånget att bära ansiktsmask i offentligheten. Inför julen öppnades detaljhandeln utan restriktioner och till sist reagerade man inte tillräckligt snabbt när nya – och mer smittsamma mutationer – dök upp under början av 2021.
Har Madar rätt? Det återstår att se. Men poängen är denna: Vad som framstod som en framgångssaga våren 2020 är inte samma vinnande koncept mars månad 2021. Tvärsäkerheten om den svenska strategins förträfflighet har liksom föreställningen om dess uselhet visat sig vara felaktig.
Nedstängningarna har i vissa fall varit nödvändiga för att dra i handbromsen då sjukvården blivit överbelastad. Men bieffekterna börjar nu staplas på hög: ekonomisk skada, psykologiska problem, isolation, stympad skolgång och så vidare. I det här avseendet har Sveriges försiktighet visat sig bra. Samtidigt är frågan hur vi idag skiljer oss åt från många andra europeiska länder avseende nedstängningar.
Alltjämt är det ett fåtal länder som har fått det mesta rätt: Taiwan, Nya Zeeland och Sydkorea lyckades alla tre hindra spridningen innan den blev ett allvarligt problem som krävde nedstängning. Dessa länders befolkningar har därför levt relativt opåverkade av pandemin.
Israel har i rekordfart vaccinerat en stor andel av befolkningen och därmed kommit närmast ett läge då de helt kan öppna upp samhället. Storbritannien som drabbats oerhört hårt av varje smittovåg har varit exemplariska när det kommer till organisering och logistik i sitt vaccinationsprogram. Bara Israel och Förenade Arabemiraten har kommit längre med sina vaccinationer.
I Sverige har två läger kämpat mot varandra: Det statslojala och det statskritiska. De stats- och förvaltningslojala har framhärdat att vår regering lutar sig mot god expertis som fattar välavvägda beslut. De stats- och regeringskritiska har i svensk pandemihantering funnit ännu ett extremt exempel på inkompetens.
Sverige har, trots att vissa misstag har begåtts – både gällande ansiktsmasker, avsaknad av tidigare reserestriktioner – inte stuckit ut i ett globalt sammanhang. Våra politiska ledare och experter är inte värre eller bättre än några andra länders motsvarigheter. De är dödliga människor, sårbara för samma osäkerhet, beslutsångest och brist på information. Att sätta dem på piedestal är därför lika dumt som att peka ut dem som sällsynt inkompetenta. Förhoppningsvis har vi i alla fall lärt oss att det inte är så klokt att vara tvärsäker.
