Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Christian Ekström: Avprogrammera byråkratin

Den ökande politiseringen av statsförvaltningen och utredningsväsendet sänker kvaliteten på de beslut som fattas, skapar polarisering och utgör ett slöseri med skattemedel, skriver Christian Ekström – vd för Skattebetalarna.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige har en lång tradition av en, åtminstone i teorin, opartisk offentlig förvaltning. Tanken är att politiker i riksdag och regering fattar beslut, medan opolitiska tjänstemän verkställer. Dessvärre tas nu allt fler steg mot en politiserad förvaltning. Det är mycket oroande ur demokratisk synvinkel.

Tanken med en opolitisk förvaltning med professionella och opartiska tjänstemän är att när politiker byts kan också politiken förändras, medan tjänstemännen stannar kvar och tjänar den nya politiken. Det är grundlagsfäst att det vid rekrytering av tjänstemän endast ska fästas avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Vi ska ha byråkrater som står i statens och medborgarnas tjänst, höjda över politikens strider.

Ett skifte kan dock anas. Utan debatt om en ny förvaltningsmodell ser vi hur rekryteringar blir alltmer politiska, klart politiserade utredningar tillsätts och myndigheter allt oftare tar politisk ställning.

Internationella sekretariatet för genusforskning, som bland annat driver den mycket kontroversiella frågan om jämställdhetsintegrering, och Delegationen mot segregation, som ser socioekonomisk segregation som sitt huvudsakliga analysverktyg, är bara två exempel på politiserade myndigheter.

När myndigheter bedriver opinionsbildning är syftet att påverka antingen medborgarna eller uppdragsgivaren – det vill säga regering och riksdag – i politiska frågor. Denna outsourcing av opinionsbildningen från förtroendevalda och civilsamhälle till förment opolitiska tjänstemän skadar demokratin. Dels genom att undergräva förtroendet för myndigheterna, när de blir allt svårare att uppfatta som oberoende, dels genom att väljarna inte kan rösta bort tjänstemännen.

På ett liknande sätt utnyttjas utredningsväsendet för att driva politisk opinion. Utredningsväsendet har tidigare bidragit till att politiskt svåra frågor kunnat lösas genom gediget, grundligt arbete. De senaste åren har vi sett en rad utredningar som i stället får tydliga politiska riktlinjer. Flertalet har dessutom gått till partipolitiskt aktiva utredare. Från att förr ha samlat en parlamentarisk bredd, med representanter från de olika riksdagspartierna, som hade gott om tid att utreda, görs i dag alltfler enmansutredningar med mindre tid på sig att presentera ett resultat. En större del av arbetet landar på utredningssekretariatet, som har en nära kontakt med det departement som beställt utredningen. Resultatet blir en svagare parlamentarisk förankring och allt tydligare partipolitiskt beställda produkter från regeringspartier. Den så kallade Reepalu-utredningen är ett exempel på hur illa det kan bli.

Självklart vill gärna Socialdemokraterna vrida den svenska debatten till att handla mer om ojämlikhet. Inget fel i det, det är ju en socialdemokratisk paradfråga. Men den politiska uppfattningen legitimerar inte användandet av utredningsväsendet – som i fallet med Jämlikhetskommissionen – eller myndighetsväsendet – som i fallet med ovan nämnda Delegationen mot segregation – som propagandaverktyg. Det är lätt att tänka sig ramaskriet från arbetarrörelsen om den borgerliga regeringen 2006 hade tillsatt en utredning med uppdrag att utreda hur fackföreningsrörelsen bidrar till att öka arbetslösheten och utslagningen på arbetsmarknaden samt hur detta belastar de offentliga välfärdssystemen.

Det finns en uppenbar frestelse att politisera utredningsväsendet och myndigheterna. Det leder till att offentliga medel förbrukas till att producera argumentation och policyförslag som en regering kan hänvisa till för att legitimera sin politik. Men fler än bara oppositionen bör fundera på vad denna utveckling leder till. Vad händer vid ett regeringsskifte om nästa regering agerar på samma sätt?

Sveriges myndigheter och utredningsväsendet behöver en omstart. En instruktion om hur myndigheternas uppdrag ska utformas och hur man undviker att de politiseras liksom förhållningsregler för hur utredningsväsendet bäst kan nyttjas som producent av underlag till ny lagstiftning. Varför inte genom en gammal hederlig parlamentarisk utredning som får gott om tid på sig?