Kunden har alltid rätt, brukar det ju heta, och talesättet säger någonting om vad det innebär att vara kund. Det är viktigt för företagare att hålla sig väl med kunderna, eftersom dessa kan vända sig någon annanstans om de inte är nöjda med den service som erbjuds. Annat är det i de sammanhang där vi inte är kunder, där vi har väldigt liten möjlighet att påverka och göra personliga val, till exempel inom vård och omsorg.
De flesta vård- och omsorgsalternativ som finns i Sverige är skattefinansierade och det finns en politisk strävan att behålla det så, till exempel det beslut som togs 2018 att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar. Huruvida det rådande systemet är bra eller dåligt kan man tvista länge om. Det är jämlikt, förvisso, men jämlikt på just det sätt som byråkratitunga, politiskt styrda verksamheter brukar vara: det blir ungefär lika dåligt för alla.
Missförstå mig rätt, det finns gott om goda exempel inom svensk välfärd och jag har i egenskap av livslångt funktionshindrad fått mycket bra hjälp genom åren. Men det finns också problem som riskerar att snabbt bli värre.
Som Adam Cwejman påpekade här 8/9 leder politiskt slarv till miljardslöseri och en allt tyngre börda på de skattebetalare som ska försörja allt fler, i en äldre, mer vårdbehövande befolkning. Det kommer till uttryck i olika åtstramningar, som många gånger drabbar den enskilde hårt. I min barndom var regler för exempelvis assistans tämligen generösa, och jag som har ett förhållandevis litet hjälpbehov fick personlig assistans under alla skolår. Idag däremot dras hjälpen in till och med i fall där den kan vara livsviktig.
För mig personligen syns nedskärningarna i vardagen som rullstolsbunden. En så relativt liten utgift som två rullstolar; en för att få tillvaron att fungera en i övrigt oanpassad bostad och en för ett aktivt uteliv, var en gång i tiden rätt okontroversiell. När jag flyttade hit häromåret blev det dock en strid på kniven med regionens kostnadsansvarige. Ytterligare tillbehör, till exempel punkteringsfria däck för skog och mark, blev det blankt nej till.
Vill man betala själv blir svaret att “så fungerar det inte”, och det är ont om privata alternativ för inköp och service av hjälpmedel i Sverige, sannolikt på grund av den starka normen att sådant ska vara det offentligas ansvar.
Åtstramningarna borde oroa särskilt de som försvarar den svenska modellen just för att den är jämlik. De riktigt resursstarka kan hitta andra alternativ. De som däremot inte har råd med annat, efter att kommun och region lagt beslag på en ansenlig del av deras inkomst, drabbas hårt och direkt om det plötsligt saknas pengar till det allra nödvändigaste. Kanske behövs strängare ansvarsutkrävning för att förhindra miljardrullning, kanske behöver regionerna ägna sig åt sin kärnverksamhet snarare än kultur och nöjen. Ett välfärdssamhälle där beslutsfattarna lovar runt och håller tunt riskerar att snabbt få väldigt många, väldigt arga väljare – och politiker som spelar på den vreden.
