Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Att riva statyer är att lura sig själv

Inser man sina egna och sin samtids begränsningar så lär mans sig hellre något av historien än raderar den.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Scenerna när statyn som avbildar slavhandlaren Edward Colston välts över ända av demonstranter i Bristol i Storbritannien påminner om scenerna från Sovjetunionens fall”, skrev Aftonbladets ledarsida euforiskt i veckan (10/6). Bakgrunden är de attacker mot statyer som spridit sig från USA till Storbritannien i kölvattnen av Black lives matter-demonstrationerna. Londons borgmästare (Labour) har även talat om att ta ned statyer och byta ut gatunamn för att gå aktivisterna till mötes.

Men det är en rätt halsbrytande jämförelse Aftonbladet gör. De Leninstatyer som vältes i Östeuropa symboliserade 44 år av sovjetisk ockupation, en ockupation som pågick när statyerna vältes. Den totalitära Sovjetregimen hade själv försökt utplåna historien. I Ryssland står faktiskt många Leninstatyer kvar, även om en hel del försvann när kommunistregimen plötsligt rasade samman.

Att symboler för totalitära stater tas bort när de bryter ihop går knappast att jämföra med flera hundra år gamla statyer i västliga demokratier. Gamla statyer symboliserar vår historia – på gott och ont.

Göteborgs grundare, Gustav II Adolf, som står staty på torget som bär hans namn, skulle med samtidens måttstock vara en simpel krigsförbrytare. Trettioåriga kriget som kungen ingrep i präglades av massiva övergrepp på civilbefolkningen. I Münchens kommunfullmäktige har det faktiskt rests krav från vänster på att döpa om ”Gustav Adolf Straße” till något mer politiskt korrekt.

Få, om några, historiska personer lever upp till dagens föreställningar om moral. Hur skulle de kunna det? Hur många av oss kommer kunna leva upp till morgondagens?

I princip alla som fått statyer resta över sig har haft både bra och dåliga sidor. Edward Colston stod inte staty i Bristol för att han tjänade pengar på slavhandel (bland annat) utan för att han var en stor donator till välgörenhet i staden.

I grunden handlar historiesyn om människosyn. Har man en fördömande inställning eller kan man erkänna komplexiteten, ofullkomligheten, tidsbundenheten i varje människas handlande.

Tror man sig sitta med ett moraliskt facit kan det vara svårt. Men inser man sina egna begränsningar så lär mans sig hellre något av historien än raderar den.