Patienten: “Doktorn, det gör ont när jag sträcker på armarna!”
Doktorn: “Jag kan bota dig. Sträck inte på armarna!”
Med detta självbegränsande råd satte den amerikanske komikern Henny Youngman tonen för sina absurdistiska humornummer i mitten av 1950-talet. Alla som har ett par armar förstår nämligen intuitivt att rådet att begränsa sin egen frihet för att undvika problem inte är läkekonst, utan undanflykter och kvacksalveri.
I svallvågorna av den islamkritiske provokatören Rasmus Paludans koranbränningsförsök utbröt på många håll så brutala kravaller att polisen inte kunde upprätthålla lag och ordning, utan i stället tvingades retirera.
På frågan om man inte måste acceptera svensk yttrandefrihet svarade två män som deltog i Linköpingskravallerna att “Folk ville inte låta honom bränna Koranen där, så det är klart att folk plockar upp någon tegelsten och börjar kasta. [...] Hur hade det känts om vi hade bränt Bibeln eller någon annan helig bok?”
Den avslutande frågan sätter fingret på en enorm kulturkrock – för de flesta svenskar hade sannolikt bara skakat medlidsamt på huvudet över bibelbrännarens vulgära provokationsiver och obekymrat gått vidare med sina liv.
Den som önskar leva i Sverige har nämligen rätten att yttra sig fritt, men också plikten att tolerera att andra säger saker man inte alls håller med om. För den som önskar upprätthålla Sveriges liberala demokrati torde det således vara högprioriterat att överföra denna kunskap till de som saknar den.
Men i stället för att problematisera bristen på demokratisk tolerans uppfattar kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh i kravalldrabbade Malmö situationen som en svår balansgång mellan yttrandefrihet och trygghet: “Polisen har att säkerställa att man kan använda sin yttrandefrihet. Men det finns också andra värden att ta hänsyn till. Tryggheten för de boende i de utsatta områdena är också otroligt viktig”.
Malmö stad har nu gått vidare med en polisanmälan mot Rasmus Paludan för att utreda om hans manifestationer skulle kunna klassificeras som hets mot folkgrupp och därigenom förbjudas.
Problemformuleringen är häpnadsväckande defaitistisk och antyder en naturgiven konflikt mellan yttrandefrihet och trygghet.
Ropen på att brottsrubricera Paludans juvenila provokationer uttrycker i stället ambitionen att foga sig efter ett nytt, rivaliserande och övermäktigt våldskapitals krav – illa maskerat som tolerans och inkluderande hänsyn.
När våldsverkare tvingar polisen att dra sig tillbaka upplever de sig nämligen besegra det svenska samhället, och när politiker öppet utforskar möjligheterna för att inskränka yttrandefriheten i enlighet med våldsverkarnas krav cementeras bilden av att våld fungerar för att få sin vilja igenom i Sverige.
Detta är ingen demokratiskt framkomlig väg – för den som likt Youngmans läkare ordinerar självrestriktioner som behandling kommer inom kort att se sin patient fullständigt förlamad.
