Läsningen av böcker och tidningar har minskat stadigt bland ungdomar under många år. I den senaste mätningen från Statens medieråd bröts visserligen nedåttrenden, men det är fortfarande långt kvar till hur siffrorna såg ut för bara tio år sedan. Det återstår att se om det rör sig om ett verkligt trendbrott.
I den allmänna debatten om ungas läsande finns ofta en stark tro på olika insatser från samhällets sida, och då främst från skolan. Naturligtvis är inte skolan oviktig. Men skolan finns inte i ett samhälleligt vakuum. Inställningen speglar den svenska övertron på riktade ingenjörsmässiga insatser.
Värdet av läsning måste sättas i ett sammanhang. Varför ska vi läsa? Det finns förstås mängder av instrumentella skäl att läsa, för att få ett jobb eller kunna hantera manualer och instruktionsböcker. Men det är inte i första hand det som står i centrum för läsdebatten.
Om vi ska tala om läsningens egenvärde kan den knappast frikopplas från humanism och bildning. Läsningen ska främja individens personlighetsutveckling och ge nya perspektiv. Det är dock värden som i praktiken inte står särskilt högt i kurs i det moderna samhället även om de fortfarande nämns i högtidstalen.
Unga människor ser hur deras föräldrar beter sig. Så varför ska vi förvänta oss att ungdomar ska välja läsning när vuxna, kändisar, politiker och journalister knappt har tid att öppna en bok?
Även de som har som jobb att läsa läser allt mer instrumentellt. För ganska exakt ett år sedan meddelade den akademiska recensionstidskriften Respons att man tvingats lägga ned verksamheten. Det var den enda tidskriften i Sverige som specialiserat sig på att recensera svensk facklitteratur. Ambitionen var att vara en bred, men akademiskt grundad, tidskrift där experter och intellektuella kunde mötas från olika discipliner och perspektiv. Kvaliteten var det inget fel på.
Det som saknades var intresset från publiken. De närmare 80 000 anställda vid svenska universitet och högskolor räckte inte som underlag. Respons blev beroende av institutionellt stöd och gick under när de statliga finansiärerna svek. Nu har den återuppstått efter ett års frånvaro. Men det är tack vare förnyat stöd från olika stiftelser. Man får hoppas att intresset blir högre den här gången.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att inte ens de grupper som har till jobb att läsa och förkovra sig förmår hålla uppe en allmänbildad tidskrift. Den som har inblick i universitetet vet att svaret mer har med strukturer än individer att göra. Allmänbildning prioriteras väldigt lågt i dagens högre utbildning. I högt uppdrivet tempo och i konkurrens om anslag tvingas forskare specialisera sig så långt att de knappt ens känner till vad andra forskare i vid samma ämnesinstitution ägnar sig åt. Smala, internationella specialtidskrifter är det som gäller.
Universitet skiljer sig på denna punkt egentligen inte från samhället i övrigt. Ett uppdrivet tempo i kombination med specialisering, digitalisering och mäthysteri präglar idag många arbetsplatser. Även journalistiken strömlinjeformas i jakt på läsare, ofta mot deras minsta gemensamma nämnare – vilket ger snabblästa texter som räcker lagom för att slukas i mobilen på bussen.
Makthavare har knappast mer tid. Politiken har ”professionaliserats” till att handla om yta och framtoning, samtidigt som tempot även där drivits upp något oerhört. Tage Erlander kunde på sin tid dela ut böcker till sina ministrar att läsa till nästa regeringssammanträde. Dagens ministrar behöver sekreterare för att över huvud taget få dygnet att gå ihop.
Att vara ”tidsrik”, det vill säga ha tid att läsa böcker, har närmast blivit något suspekt, något för förlorare. En fullbokad kalender signalerar makt och framgång. Att häcka på stadsbiblioteket gör det inte. Det gäller långt ned i medelklassen där barnens aktiviteter, träning och eventuell förströelse upptar dygnets alla vakna timmar.
Naturligtvis har digitaliseringen förstärkt detta, men den har hakat i trender som pågick redan innan. För kärnan i det moderna samhället är målrationalitet, att effektivisera och instrumentalisera allting. Därför kan säkert datorer och Artificiell Intelligens lösa den växande oförmågan att läsa manualer och instruktionsböcker. Men att växa som människa kan ingen annan göra åt dig.
